För sju år sedan eldhärjades animationsstudion Aardmans lagerlokaler i Bristol, och modeller, rekvisita och scenerier från 30 års produktion förstördes. Det gör fortfarande lite ont att tänka på - hur den rådiga hönan Ginger, radarparet Wallace och Gromit, och de mänskliga djuren från dokumentärserien "Creature comforts" smälte bort i lågorna.
För det är något med Aardmans lerfigurer som gör att de kliver in i hjärtat och stannar där. Medan Pixar har erövrat världen med sina goda berättelser har Aardman gjort det samma med sina oemotståndliga karaktärer. Personligheter som går hem hos både barn och vuxna, som gör att föräldrar suckar nöjt när Bolibompakakafonin bryts av signaturmelodin till den underfundiga Aardmanserien "Fåret Shaun".
Nya långfilmen "Piraterna" är tyvärr inte någon av studions bästa verk. Den handlar om en piratkapten som drömmer om att bli "årets pirat", möter Charles Darwin och reser till London med sin tama dront (historier är som sagt inte Aardmans starkaste sida). Här finns några Aardmanska original, särskilt en skogstokig drottning Victoria och en kul apbutler, men huvudpersonen är en blek figur. Det hjälps inte upp av att originalrösten Hugh Grant ersätts av slätstrukne Daniel Sjöberg i den svenska versionen.
Mot slutet - när drottning Victoria får härja fritt - blir filmen härligt absurt, men dessförinnan förmår den inte riktigt engagera. Pirattemats stora gester passar det finliriga Aardman illa, det blir ofta gapigt och de torra små skämten ("där är Blodsön - den kallas så för att den är formad precis som lite blod") hamnar i skymundan.
För den som i stället vill se Aardmananimation när den är som allra bäst rekommenderas tv-serien "Creature comforts". Insamlade intervjuer med den brittiska allmänheten har fått ge röst åt animerade djur som diskuterar monarkin, livets mening och den eviga frågan: ska man ha katt eller hund?