Det finns riktigt fina actionscener i denna dietversion av "Heat", där ett kompisgäng från Boston rånar banker med fantasifulla nunnemasker, omfångsrika skjutvapen och stor iver. Vi bjuds också på en snyggt gestaltad klaustrofobi när kompisarna börjar vända sig mot varandra, när deras bromance-omfamningar övergår i strypgrepp. Och vi har fina Bostonmiljöer där till och med hundarna har irländska tatueringar på sina dopingpumpade lår. Det blir trots allt inte oäven fredagspopcornunderhållning.
Men Ben Affleck.
För det första: Det finns ingen skådespelare mer självmedveten än Ben Affleck. Jag tror till och med att Affleck är Bostonslang för "posör". Det finns inte en scen i "The town" som inte helt tas över, invaderas av Afflecks haka i en sorgset grubblande vinkel.
För det andra: Det finns inte heller en klyscha i bankrånarfilmhistorien som Affleck inte sorgset plockat upp, detaljgranskat och sedan tänkt "ähfan, vi slänger in den också". Sista stöten. Huvudpersonen som LOVAR att bli en mycket mycket bättre människa bara han får göra den där sista stöten först. Den envetne polisen (Jon Hamm med sitt "Mad men"-uttryck intakt, det blir lite hakornas kamp här). Barndomskompisarna ur arbetarklassen som dricker öl och barbecuar i t-shirts. En av dessa t-shirtkompisar som ballar ur och blir lite för psykotisk.
Och, värst av allt: Affleck i en riktigt sunkig voiceover som till stora delar handlar om vad filmen i stället borde visa, nämligen hur tuffa kvarteren var där hans haka växte upp: "Charlestown, Boston. Området där bankrånet uppfanns. Området där vi rånade vår egen dagiskassa med vattenpistoler fyllda med saltsyra. Området där barnen får skäggstubb när de går i blöja - speciellt tjejerna. Området där det lokala Greenpeacekontoret har en värmepanna som eldas med utrotningshotade djur. Området där ..."