För min del hade gärna alla filmer fått heta "Dinner for schmucks". Ordet "schmuck" signalerar torr, judiskamerikansk, intellektuell humor. En middag är ofta en utmärkt spelplats för filmer. Och man blir ju nyfiken: Vilka är filmens schmucks? Varför bjuder man dem på middag? Vad står på matsedeln? Man ser liksom Larry David sitta och bitcha med Sacha Baron Cohen om att hans fish är för dåligt gefilte. Kan bli hur bra som helst.
Tyvärr visar det sig att rätten som serveras i den här filmen stinker rätt kraftigt och att den största schmucken är du själv där du sitter i salongen med dina höga förväntningar i knät. "Dinner for schmucks", med Steve Carell och Paul Rudd, är en märkligt ofokuserad samling historier som inkluderar ovanliga karriärmöjligheter, kärleksproblem, ryggskott, en schmuck (Carell) och en middag men som aldrig vävs ihop på ett vettigt sätt utan mest släpar sig fram parallellt som hundrameterslöpare i extrem slowmotion.
Det finns fragment i filmen som är roliga, men ytterst få av dem emanerar ur vare sig Carell eller Rudd. I stället är det birollerna, brittiska Lucy Punch och nyzeeländske Jemaine Clement ("Flight of the Conchords") som glänser. Men de roliga partierna är alldeles för få, och när filmskaparna försöker fylla mellanrummen med sentimentalitet är det som att förkorta avståndet mellan två punkter genom att spika upp ett taggtrådsstängsel.