Egentligen rör det sig snarare om en prequel till "Paranormal activity" än en uppföljare, och händelserna ger en rad förklaringar till första filmens drama.
En familj med nyfödd bebis, trofast hund och videofilmande tonårsdotter får problem av övernaturlig karaktär. Även denna gång utgörs materialet av tonåringens skakiga handkamera och bilder från de övervakningskameror som monteras upp i familjens hem. Och de bästa skräckfilmerna är de där det inte händer mycket, och skräcken får ta sin egen plats i berättarens huvud. Och precis den effekten har de utdragna, repetitiva scenerna från övervakningskamerorna. Ingenting händer. Det är tyst. Och det är fullkomligt omöjligt att titta på. Den rädsla som planteras i det greppet gör att även filmens mer actionladdade avsnitt blir riktiga pulshöjare.
Om man bortser från en rad irriterande detaljer, som den pratiga "Gilmore girls"-dialogen och stereotypa skildringen av familjens barnflicka, är filmen en skräckfilm som verkligen gör sitt jobb. Eller som tonårskillarna bakom mig i biosalongen konstaterade: "Sjukt tät film alltså. Sjukt tät".