Höga förväntningar
innebär för en film vad John Wayne var för indianer i valfri film mellan 1944 och 1970.
Här var förutsättningarna så perfekta. Bröderna Coen, världens just nu främsta regissörer. En västern som äntligen tycktes värdig att kliva i sporrstövlarna från Clintans "De skoningslösa". En perfekt trailer. Och så Jeff Bridges i Waynes gamla paradroll men med hela Dude-fysionomin från "Big Lebowski" (jag trodde under en lycklig halvminut att jag var först med skämtet "The duke abides", men det visade sig att internet låg ett halvår före.)
Men när ruset över att befinna sig på en Coenvästern väl lagt sig inser man att de där förväntningarna återigen lagt sig i bakhåll och utsatt filmen för en veritabel hagelskur. För det kan väl inte vara så att "True grit", denna Oscarsnomineringsmagnet, faktiskt är platt, banal, pratig och inte sällan direkt långtråkig?
Nej? Jo.
14-åriga Matties pappa dödas av en ökänd revolverman. Mattie tänker inte vila förrän rättvisa är skipad och mördaren fångad. Till sin hjälp tar hon en lika ökänd våldsman på rätt sidan lagen, den alkoholiserade och halvblinde "Rooster" Cogburn (Bridges), och det redan omaka paret kompletteras av en nördig Texas Ranger (Matt Damon) som har sina egna motiv att få tag på mördaren.
Upplägget är inte dumt. Det är däremot uppföljningen. "True grit" lyckas hela tiden falla mellan sadlarna, bokstavligt talat; den kan aldrig bestämma sig för om den ska vara svart västerndrama eller buskiskomedi där fulla män i stora hattar rapar, skjuter bredvid målet och välter av hästen.
Bröderna Coen är bäst när de går in helhjärtat. Deras tre senaste filmer, "A serious man", "Burn after reading" och "No country for old men", innebar tre tydliga vägval av respektive existentialism, gapskratt och svärta. "True grit" försöker klämma in alltihop och klä det i läderfransar. Alltså blir det ingetdera.