En utsökt bagatell

Jenny (Carey Mulligan) är en kvinna i fyrverkeriåldern; hon är som en raket i en flaska, det krävs bara en liten gnista för att hon ska ta fart och explodera i färger och former som kan lysa upp vilken himmel som helst.

I filmens början är hon ännu fast i sin flaskhals - hennes liv är föga mer än att uppfylla pappans drömmar om latinstudier, cello och Oxford. Men tändstickan kommer, i gestalt av den betydligt äldre David. En man med dyra vanor, dyra kläder och dyr bil. En bil som kan ta Jenny rätt in i det vaknande 60-tals-London och hennes egen lika vaknande vuxenhet.
Och nog får hon den utbildning som titeln lovar. Även om ämnena kanske inte är de som utlovades i kursplanen.

Danska regissören Lone Scherfig ("Italienska för nybörjare") har regisserat den brittiska journalisten Lynn Barbers memoarer med manus av Nick Hornby, en kombination som gav tre rätt oförtjänta Oscarsnomineringar men inte den förtjänta: bästa foto. Filmen är en bagatell, men en utsökt bagatell: den utspelas nämligen under den vackra tiden, tiden med den typ av smala kostymer och blommiga klänningar som gör sig så bra på Instamaticbilder i Parismiljö.
Tiden då amerikanska Mad Men drack på Manhattan och då London var ett Klondyke dit de unga och vackra kunde vallfärda och ta för sig av konst, smycken, musik, liv.