En riktigt bra ungdomsfilm

Betyg: ++++

Den unga tonåringens förbannelse är att ständigt vinka på en passning från livet men inte få någon för man står en halvmeter offside.
Eller: Att alltid känna så. Och tillbringa varje stund med att försöka härda ut.
Riktigt bra ungdomsfilmer fångar den känslan. "Fucking Åmål" gjorde det. "Linas kvällsbok" gjorde det. Och "I taket lyser stjärnorna" gör det, precis lika obönhörligt, obarmhärtigt.

Byggd på Johanna Thydells roman med samma namn handlar den om 14-åriga Jenna som vart hon än vänder sig finner att hon sitter i kläm. Mellan kärlek och sorg, mellan det coola gänget och den mesiga kompisen, mellan friska mormor och mamma som inte är frisk alls, mamma som har kalt huvud och bara ett bröst.
Helt utan åthävor och helt utan förkonstling, men med full respekt för både sin berättelse och sin publik, målar regidebutanten Lisa Siwe upp Jennas liv. Och hon gör det på ett sätt som aldrig låter åskådarna slappna av: tre nyckelaspekter av historien tar riktningar som vi aldrig kunnat förutse. Ett exempel: Enligt svensk filmschablon borde Jennas mormor vara en klok gumma som låter sin varma livserfarenhet hålla en öppen famn för Jenna att fly till. Det är hon inte. Hon är bara en ganska jobbig tant som vill väl men vars relation till Jenna mest är vanmakt och sår.
Lisa Siwe har också absolut gehör för tonårstjejers känslokaos och sinnesstämningar - om man nu kan ha gehör för generad tystnad.

Så vi sitter i salongen, snörvlande som om det var pollentider, och ser en uppvisning av empati, realism och hundraprocentigt skådespeleri, inte minst från de unga Josefine Mattsson, Mika Berndtsdotter Ahlén - och Samuel Haus. Om det sista namnet låter bekant hoppas jag ni är beredda på att se Tsatsiki dricka sprit.
Och vi ser sorgen regna över människor vi lärt oss att tycka mycket om och vi inser att livet ändå, obegripligt nog, går vidare, och det är varmt och vackert och helvetet har ingen fasa som hos en 14-årig flicka vars bästis just lämnat henne för att hänga med snygg-Ullis.