"Tänk om vi helt vanliga människor skulle ta på oss masker och bekämpa brott - som superhjältar". Se där en helt ny idé. I alla fall var den det när jag läste "Watchmen" för första gången, cirka 1990. Nu är det svårare att hitta en äldre idé om man går utanför stumfilmen.
Michel Gondry var det stora vita hoppet för filmhipsters långt innan han gjorde "Eternal sunshine of the spotless mind", och ljuden som ackompanjerar visningen av "The green hornet" är det som uppstår när ikoner faller på näsan samt snyftningar från en kritikerkår som just sitter igenom ett två timmar långt svek. För det här är inte roligt. Det är frapperande oroligt.
Seth Rogen har en klar talang för att agera någon som inte kan agera, vilket faktiskt är beundransvärt. Men att sätta ihop honom med någon som inte kan agera ens om hans mammas liv hängde på det - Jay Chou - är ett feltänk. Att sedan utan någon som helst anledning klä det hela i 3D är ännu mer obegripligt. Ett ruttet äpple blir inte ätbart bara för att man tittar på det från tre håll.
En USA-kritiker prisade "The green hornet" men rekommenderade publiken att först "plocka fram sitt inre barn". Tyvärr funkar bara detta om ditt inre barn saknar allt kritiskt sinne och har en IQ som inte tillåter honom/henne att gå i en rak linje. För att gilla det här blir du snarare tvungen att rota fram din inre haschrökande nästkusin från Jylland.
Gröna getingen, alltså. Titeln är missvisande eftersom filmen helt saknar sting. Man kan inte säga att den är nyttig för något, varför Gröna biet också är uteslutet. Gröna humlan? Nej, humlan kan flyga trots att den saknar fysikaliska förutsättningar. Med den här filmen är det precis tvärtom, den har förutsättningarna men flaxar runt på marken, för en massa oväsen men lyfter inte en millimeter.
Just det: "Gröna kalkonen".