Du ser den lilla spiken ligga där på bommen. Och du vet hur ont det gör att trampa på den. Och du vet att gymnasten snart kommer att göra just det. Och du vet att det kommer att starta en kedja av händelser som slutar med att någon kommer att dö.
Just där och då lyckas regissören Steven Quale få mig att lite lätt oroat skruva på kroppen i biofåtöljen. Men det är bara då.
"Final destination"-
serien har nu drygt elva år på nacken, och kommit fram till film nummer fem. I sedvanlig ordning går berättelsen ut på att några personer klarar livhanken i filmens inledande katastrof men får ändå döden i hälarna. Ganska tunn soppa men den har hållit i fyra tidigare filmer som dragit in runt en halv miljard dollar vid biograferna världen över.
När det inte går att skriva något upplyftande om handlingen, eller om skådespelarinsatserna (alla är rätt mediokra), så får man hålla till godo med 3D-tekniken. Och här firar filmen faktiskt rätt stora triumfer. Den inledande bro-scenen imponerar, liksom några av de mest spektakulära dödsfallen som följer. Vid minst ett par tillfällen ryggar man instinktivt tillbaka för att inte spetsas eller bli duschad av blod.
Men fallande armeringsjärn eller en bil som kommer ångande vertikalt i 190 knyck rakt mot dig, framkallar inte samma krypande känsla av obehag, som just den där sekvensen med den lilla spiken som bara ligger där och väntar på att bli trampad på.
Men det här är inte en sån film. Här är det pang på och mest-gore-för-pengarna som gäller. Köper man det, så är det bitvis rätt underhållande.