Att göra animerad film samtidigt som Pixar vräker ur sig det ena mästerverket efter det andra måste vara som Thomas Johanssons brottningskarriär: "Hej, jag är överlägset bäst i världen - om det inte vore för den där Karelin, förbannat vare hans namn, som spöar mig sanslös varenda jädra gång vi möts".
I producenten Chris Meledandris fall innebär det att göra riktigt kompetenta filmer, som "Ice age", "Robotar" och nu "Dumma mej", men ändå stå maktlös på perrongen varje gång filmhistoriens tåg visslar förbi med varenda sitt- och bistroplats besatt av "Upp", "Wall-E" och "Toy story"-sviten.
"Dumma mej" presenterar Gru, en riktig badass till skurk. Det bevisar han bland annat genom att stjäla Keopspyramiden och ersätta den med en gummikopia, planera att plocka ner månen samt bryta på ryska.
Till sin hjälp har han en armé "minioner", skurkstackens arbetsmyror, som i varje scen formligen vrålar ut "Gör oss till kult, sälj oss som leksaker, tjäna pengar på oss" - och som faktiskt är ganska övertygande, jag famlar instinktivt efter plånboken varje gång de visar sina små gula anleten.
"Dumma mej" är skönt, naivistiskt animerad och innehåller några scener som får dig att glömma den annalkande hösten. Men tyvärr är den grovt osann mot sina egna premisser. En film som stoltserar med en av barnfilmens få antihjältar får inte som "Dumma mej" snava på sina egna ben rätt in i sentimentalitetsfällan. Se och lär av den första "Shrek". Det som börjar som en hyllning till elakheten slutar här, som nästan alltid, med en högljudd men trött fanfar till söta barn och den heliga amerikanska Familjen.
När "Dumma mej" plötsligt blir "gulle dej" tycker man faktiskt att den där hösten ändå är att föredra.