Bästa filmen hittills i Göta Kanal-serien

"Göta kanal"-serien är filmbranschens motsvarighet till Kalle Ankas jul: Den kommer samma tid på året och man ser den inte för att den är bra utan för att den finns där, man har sett den förut och pappa skrattade åt den.

Den här gången har intrigen från film ett och två - Andersson (Janne "Loffe" Carlsson) hamnar i skuld och deltar i en kapplöpning till kanalens slut - förändrats kraftigt. Nu handlar det om att Andersson är i skuld - märkligt nog, eftersom han vunnit båda de tidigare tävlingarna - och deltar i en kapplöpning efter en skatt vid kanalens mitt.
Pengarna är gömda av kanalgrävaren själv, Baltzar von Platen, som dessutom lämnat ett spår av ledtrådar efter sig. Filmen är alltså en sorts "von Platen-koden" med lägre budget men samma risk att älskas av publiken och hånas ihjäl av kritikerna.

"Kanalkungens hemlighets" första halva pendlar mellan småfinurlig och katastrofal. Senare spelar den upp sig betydligt och blir, för vad det är värt, den bästa hittills i serien. Magnus Härenstam har tagit över "Loffes" slapstickroll och gör det riktigt bra; Jens Fischers foto är nästan fånigt vackert och förstärker, på gott och ont, intrycket av Sveriges dyraste turistfilm.
Men slutbetyget blir en undran varför de aldrig gör en helgjuten, genomarbetad "Göta kanal". Känslan är att det ligger en riktigt bra film gömd här, precis som filmens skatt, men att det saknats en Andersson som ansträngt sig för att gräva fram den.