"Baksmällan" har en plats i "hall of shame"

"Baksmällan" har två avstamp. Jag är inte mannen att säga vilket som är mest briljant.
1. Fem timmar före bröllopet. Svensexan ringer till bruden från öknen utanför Las Vegas. Brudgummen är försvunnen.
2. Klipp till morgonen innan. Svensexan vaknar på hotellrummet i Las Vegas. Brudgummen är, redan då, försvunnen. I rummet finns i stället blod, ett par sablar, några uppblåsbara, anatomiskt korrekta däggdjur, en brand, en kvinna (som snabbt går därifrån), en tiger, en höna och en bebis.

Publiken är vid det här laget rätt nyfiken på vad som hänt. Så är även svensexan. Den har ingen aning. "Baksmällan" är deras försök att rekonstruera förloppet, hitta brudgummen och undvika att bli dödade av alla fiender de skaffat under natten. Inklusive Mike Tyson, som spelar sig själv.
Någon gång, kanske vart tredje, fjärde år, kommer en engelsktalande komedi som likt en humorns jordreform både flyttar genrens gränser och gör den fruktbarare. Jag behöver inte nämna "Borat", som var rena kolonialmakten när det gällde gränsflyttande. Även filmer som "American pie", "Eurotrip" och "Supersugen" visade oss saker som vi inte sett förut i amerikansk film, tog respektlösheten till nya lågvattenmärken och drog skämt som fick oss att undra om vi verkligen hört rätt.
För mig har "Baksmällan" definitivt en plats i samma Hall of fame. Eller Hall of shame, i ordens bästa bemärkelse. För en del av sexskämten här är lägre än en östpolsk gruvarbetare med depression.

Alla kommer inte att skratta åt "Baksmällan". Du kanske bara gör det om du är på rätt humör, sitter under rätt konstellation av stjärnor, har kommit till nyligen och har lagom höga förväntningar. För dig som inte gillar den är den kanske bara ytterligare ett bevis på att USA är satans, och grabbighetens, festivalpalats. Men vi kan väl i alla fall vara överens om en sak: Ingen - ingen! - kommer att lämna salongen under "Baksmällans" eftertexter.