Ella Lemhagen har berättat att hon under inspelningen av "Kronjuvelerna" inte var säker på om filmen skulle bli genial eller ett pekoral. Nu är det dags för premiär, och den hänger fortfarande där på stängslet och pendlar mellan misslyckande och triumf.
Dramat utspelar sig i en ospecificerad tid, i en stad utan namn. Den unga kvinnan Fragancia Fernandez (Alicia Vikander) sitter i förhör på polisstationen, misstänkt för att ha skjutit Richard Persson (Bill Skarsgård), son till stadens rikaste man. När hon börjar berätta vecklar en fantasieggande historia ut sig, från Fragancia och Richards första möte (på BB) till deras ödesdigra uppgörelse utanför fabrikörsvillan.
Det är en hisnade berättelse, med alkemister och magiska nycklar, med NHL-proffs som hånglar i rinken och människor som lever på havets botten. En svulstig melodram på blodigaste allvar, samtidigt som bildspråket är lekfullt, färgsprakande och oerhört vackert.
Alicia Vikander som Fragancia är en självklar mittpunkt, men en av filmens stora överraskningar (och det finns många) är Björn Gustafsson som konståkaren och hockeyspelaren Pettersson-Jonsson. Hans eteriska utstrålning gör honom helt trovärdig i den utflippade rollen, som ger en rejäl dos värme till den annars dystra historien.
Slutsatsen blir att Ella Lemhagen hade rätt - filmen är både genial och ett pekoral. Beroende på publikens inställning kan den vara poetisk eller pretentiös, stiliserad eller konstlad. Mig fyller den med blandade känslor - filmen kränger och knarrar så mycket att det är ett under att den håller sig flytande hela vägen. Men ett är säkert: Om det här är ett misslyckande, så är det ett storslaget sådant.