Jag känner 25-åringar som har börjat längta till pensionen. Efter några år i det hetsiga arbetslivet ser de framför sig ett stillsamt harmoniskt pensionärsliv med eoner av tid att fördriva, blommor att lukta på och barn och barnbarn att umgås med.
73-årige George (Sven-Bertil Taube) har upptäckt att livet inte riktigt fungerar så, att sysslolösheten ger nya insikter. Efter att ha lämnat yrkeslivet tvingas han inse att han har försummat sina barn, att hans äktenskap har präglats av svek och att han nu har all tid i världen att gräma sig över sina felval. Det är hans försök att, i elfte timmen, göra upp med det förflutna som står i fokus för Richard Hoberts nya film.
Kärleken blir hans drivkraft. När änklingen Georg upptäcker att hans barn (Malin Morgan och Dan Ekborg) försöker få in honom på ett äldreboende för att kunna sälja huset bestämmer han sig för att söka upp sin gamla flamma i Antibes. Han lurar med sig sin hemhjälp Maria (Rebecca Ferguson) på en resa som förändrar dem båda.
"En enkel till Antibes" för tankarna till både "Smultronstället" och "Så som i himmelen", till både mästerverk och banalitet. Richard Hobert har en angelägen historia att berätta, och en skock strålande skådespelare till sin hjälp, men hans förkärlek för stora gester och sagoskimmer gör att något av äktheten går förlorad. Särskilt Fergusons rollfigur är problematisk, ömsom hunsat misshandelsoffer, ömsom levnadsglad naturkraft.
Finast blir det i mötena mellan Georg och hans barn, där så mycket förblir outtalat. Om Hobert hade vågat vara lika återhållen i hela filmen hade resultatet kunnat bli något mer än bara godkänt.