Allt måste inte få en uppföljare

Jag har inget emot uppföljare i sig. Men allt måste inte få uppföljare. Inte digerdöden ("Du trodde bölderna läkt...") Inte slaveriet ("Den här julen blir kedjesåren ännu smärtsammare!"). Och framför allt inte "Alvin och gänget".

Eftersom "Alvin och gänget 2", fortsättningen på historien om de sjungande ekorrarna, gör lika ont för en vuxen (och, misstänker jag, för de flesta barn) som de där kedjesåren finner man snart att det är svårt att följa med i filmen. I stället vandrar tankarna iväg åt de mest märkliga håll, de mest fundamentala filmfrågor.
Som varför har sjukhussängar kontroller som får dem att gunga, skaka och dubbelvika sig när man kommer åt fel knapp? Och varför lägger man de svårast sjuka där?
Som varför blir det kedjeexplosioner i elnätet när man drar ur en kontakt?Som hur kommer det sig att när folk plankar in på zoo hamnar de ALLTID i de livsfarliga djurens bur?
Som vet "Alvins" målgrupp verkligen vad en pole dance är - och borde de veta det.
Som kan man inte bara släppa ner ekorrarna i "Alvin" och hamstrarna i "G-force" i en stor smörjgrop och låta dem gnaga ner varandra till ett flyktigt damm som slutligen förs bort av öknens ljumma vindar?
erik.helmerson@ttspektra.se