121 minuter sprängfyllda med action

Anta att du är en sådan person som blir tokig när Hollywoodskådisar yttrar repliker av typen: "Det kanske är dags att tända den stora cigarren, Sir, för det ser ut som att vi fått sällskap". Då ska du nog inte se "A-team".
Du kanske rentav är en människa som tycker att det finns en inte så liten rasistisk anstrykning i filmer där samtliga mexikanska rollfigurer säger gringo, amigo, loco och tequila - under filmens första fem minuter? Bara lugn, för dig finns just nu filmer som "Miraklet i Lourdes" på repertoaren.

Måhända anser du att den amerikanska imperialismen i Mellanöstern är en alldeles för allvarlig spelplan för att figurer som sergeant Bosco "BA" Baracus ska få sprätta runt där och vråla repliker som "You pancaked my van! I’mma kill you, fool!" Då ser jag små anledningar att rekommendera "A-team".
Vill du att filmer ska ha någon sorts budskap, finkänslighet, empati eller hjärna vill jag diskret peka ut en annan väg än den som leder till biografen där "A-team" har premiär på fredag.
Men jag tror inte att du vill det.

Jag tror att du skriver under på en av filmreplikerna: "Overkill is underrated".
Jag tror att du vill ha så mycket explosioner, galopperande automatvapen, loopande helikoptrar, och manligt-könshormon-i-stridsvagn som det överhuvudtaget är möjligt att trycka in på 121 minuter.
Jag tror att du vill se den film som just nu har flest hjältar som flyr från trehundra exploderande, fallande containrar.
Då är jag här för att berätta sanningen: Det är "A-team".