Stilistisk noir-flirt

Efter en något svagare "Dålig uppfostran" och den magiska återhämtningen med mörka "Att återvända" för tre år sedan fortsätter Pedro Almodóvar att befästa sin position som en av vår tids stora filmskapare.

Som vanligt när spanjoren står för manus och regi ligger en tragedi i botten till händelseförloppet.
Här blir huvudkaraktären, filmregissören Mateo, spelad av Llu’s Homar, blind i en trafikolycka. Han förlorar mycket mer än bara synen och vill inte längre gå under sitt rätta namn utan tar en pseudonym. Handlingen hoppar smidigt i långa sekvenser mellan två tidsperioder, 1994 och 2008.
Även i denna över två timmar långa historia, som bitvis är något av en stilistisk film noir-flirt, har Almodóvar valt att samarbeta med sin musa - den allt annat än lättviktiga Hollywoodstjärnan Penélope Cruz.
Hennes karaktär, skådespelerskan Lena, fastnar under en filminspelning fastnar i en kärlekstriangel mellan sin förmögne och åldrade affärsman och regissören. Med digra konsekvenser.

"Brustna omfamningar" är likaså en metaberättelse om filmskapandets konst. Både inspelningen av en spelfilm och en dokumentär är filmens motor. Inte ett oanvänt grepp, men dramaturgiskt skickligt i Almodóvars tappning.
Han inkluderar även några sekvenser ur sin Roberto Rossellinis klassiker "Stromboli", med Ingrid Bergman, där ett liknande kärleksdrama dessutom utspelade sig bakom kulisserna.

"Brustna omfamningar" är sant Almodóvarsk med passion, svartsjuka, gamla oförrätter, död, självuppoffrande kvinnor, gripande livsöden, uppgörelser, yppiga bröst (varför denna fascination?), rapp dialog, starka färger - och mycket humor.
Almodóvar har en sällsam talang för att skapa en gemenskap mellan sina kantstötta figurer som var och en tillräcklig karisma för att på egen hand kunna bära upp historien.