Osannolik intrig med en mästrande ton

Regissören Paul Greengrass har gjort två av Matt Damons Bournefilmer och varvat dem med insiktfulla, suggestiva dramer om människors agerande när de pressas av oförsonliga religiösa konflikter: "Bloody Sunday" om Nordirland och "United 93" om ett av 11 september-planen.
Att hans nya film, "Green zone", utspelas i Bagdad under och efter den USA-ledda invasionen är därför logiskt. Saddams armé är krossad. Irak styrs av Vita huset. Nu återstår bara två enkla smådetaljer: 1. Hitta de irakiska massförstörelsevapen som var ett av argumenten för invasionen. 2. Förvandla Irak till en välmående demokrati.

Här spelar Matt Damon återigen huvudrollen. Den här gången är han sinnebilden av den amerikanska soldaten som han vill och borde vara; lugn, rättrådig och lika helylle som en isländsk fiskartröja. Oförtruten i sitt sökande efter de förbjudna vapnen snubblar han över vad som kan vara ett ännu mer förbjudet vapen: sanningen.
Länge är filmen lika sympatisk som Damons rollfigur, lika professionell och lika korthårigt välkammad. Den har den politiska thrillerns typiska världsbild - om kriget stod mellan USA och Irak står nu freden mellan amerikanska armén, Vita huset och CIA. Och dess typiska intrig - skurken har alltid slips.

Liksom Oscarsvinnaren "Hurt locker" drivs "Green zone" av människor med känslor mer än av actionfigurer med vapen och visar de krigets bakomkulissernabilder som vi sällan ser. Det är svårt att glömma scenerna från ett smutsigt fängelse av Abu Ghurayb-typ med huvor, hundar och skrik. Och skildringen av den irakiska demokratins födelse - lika skrikig, kaotisk och blodig som en riktig förlossning - kommer mycket lämpligt till det nu aktuella valet i landet.
Men "Green zone" solkas av dels en osannolik huvudintrig, dels ett beskäftigt besserwissertonfall. Inte minst vad gäller just de där massförstörelsevapnen stör man sig på Grenngrass mästrande ton. Det är trots allt lättare att dra slutsatser när man har facit i handen än en spåkula.