De flesta förknippar förmodligen Peter Dalle med komedi. Men "En fiende att dö för" är något helt annat, även om den liksom Dalles förra film, "Skenbart: En film om tåg", utspelar sig på en begränsad yta och kring tiden för andra världskriget. Här äger större delen av handlingen rum på en forskarbåt, och tar sin början strax innan Europa exploderade 1939.
Om detta är gänget ombord på fartyget dock lyckligt ovetande när de ger sig av på sin expedition. De är alla vetenskapsmän med förhoppningen att kunna bevisa Alfred Wegeners Pangaea-teori, om att världens alla kontinenter en gång har suttit ihop.
Det är en tyskledd expedition med två tyskar, två britter och en svensk (Richard Ulfsäter), som är sprängmedelsexpert. De avseglar mot Svalbard och skålar i champagne, citerar Goethe och småflirtar mellan fossil-letning och uppsluppna snöbollskrig.
Den goda stämningen får sig en rejäl törn när Tyskland invaderar Polen men forskarna bestämmer sig för att stå över det världsliga. En hållning som blir omöjlig då England och Frankrike strax därefter förklarar krig mot Tyskland.
Anslaget med den internationella ensemblen och den explosiva kammarspelsatmosfären är imponerande. Det är verkligen sympatiskt att Dalle vill göra en film om vuxna människor för vuxna människor, men det borde inte stå i motsättning till att rappa till tempot, som är segt inledningsvis.
När Peter Dalle väl får till det med stämning och repliker är han riktigt bra och i grevens tid blir det också spännande. Men märkligt nog verkar denne skickliga skildrare av relationer i kris ha störst problem med den centrala kärlekshistorien.
Kanske måste det till kolsvart humor på det absurdas gräns för att det riktigt ska funka och replikskiften som "Hur vill du att jag ska vara då?", "Vad sägs om kåt, glad och tacksam" ska kunna bli klassiker, för relationen mellan tyska Leni och svenske Gustav blir här filmens svagaste punkt.