Höga toppar, djupa fallgropar

Johan Brisinger är en regissör som går all in, och alla korten i hans hand är hjärter.
Bara titeln på hans förra film: "Underbara älskade". Bilderna på Michael Nyqvist som dansar med slutna ögon och öppen skjorta. Vackert eller patetiskt - eller både och?
Klart är att Brisinger spänner sin båge så hårt det är fysiskt möjligt. Och där några ser den splittras i tusen bitar ser andra pilen flyga i väg och träffa mitt i hjärtat.

"Änglavakt" utspelas i den medelklassmiljö som vissa medelklassjournalister avskyr att se på film; villor, kostymer, viner i stora kristallglas. Och så släggan som krossar idyllkristallen. Ett barn som blir svårt sjukt. Vaknätter, vita rockar och olika sätt att hantera sorgen, fruktan.
Medan pappan, Michael Nyqvist igen, drar sig tillbaka, litar på läkarna, lämnar åt ödet gör mamman, Izabella Scorupco, tvärtom. Hon vill ta makt över sin maktlöshet och hon gör det genom att läsa böcker och sajter, terrorisera läkarna med frågor och anklagelser. Hon letar efter ett tecken, vilket som helst, hon gör allt för hoppet om ett hopp.
Och tecknet kommer i form av en annan människa. Eller är han en människa, den märklige man som skrider in i hennes liv och tycks veta allt om henne, hennes stele man och deras sons vila mellan liv, sömn och död.
"Änglavakt" är en film som man förväntas älska eller hata. En del kommer att reta ihjäl sig på de övernaturliga inslagen, de närmast överexponerade känslorna och replikerna av typen "I ditt bröst finns ditt ödes stjärnor."För andra, gissningsvis de som älskade "Så som i himmelen" kommer "Änglavakt" som en befriare, som en gråtkudde i sorgen, som en film som inte skyggar för det starka, det vackra, det nakna och hudlöst odistanserade.

Ändå ger jag filmen en trea i betyg. Filmen har höga toppar men också djupa fallgropar där Brisinger störtar handlöst.Jag kommer länge att minnas stämningen, fotot, modet att borra sig in i sorgen och hoppet. Annat vill jag glömma, har redan glömt.
Men två saker kan vi slå fast.
"Änglavakt" är Izabella Scorupcos definitiva genombrott som dramatisk skådespelerska. Och Johan Brisinger är den svenska filmens Selma Lagerlöf. Får han bara en bättre orienteringskarta över patetikens gränsland kommer han att göra mästerverk.