Efter 17 års väntan är den äntligen här

Jag har väntat i 17 år på att "Watchmen" skulle börja, nu sitter jag där i biomörkret och väntar gärna 17 till på att den ska ta slut. Jag ser Rorschach äta kalla bönor i Nite Owls kök. Jag ser Dr Manhattan. De rör sig. Det är så här det måste ha varit, tänker jag, när min farfarsfar såg film för första gången.
Serieromanen "Watchmen", historien om hur en okänd mördare slår ner på maskerade brottsbekämpare, kom ut 1986. Några år senare blev den en av mina största läsupplevelser någonsin. Varför? Dess förmåga att få det otänkbara att framstå som helt självklart. Dess karaktärer, utmejslade kristallklart som isskulpturer. Dess story. Dess fantastiska, absurda, hemska, svarta, sinnesutvidgande story.

Som biofilm kommer "Watchmen" att dela sin publik i tre.
En kategori fans, den mer anala kategorin, lär bli besvikna på att en viss superhjältedräkt har fel gul nyans, på att vissa scener saknas och på att ett visst slut saknar en viss ... aspekt. Det är den sortens "Sagan om ringen"-fans som brast i gråt över att Gandalfs trollkarlshatt var stukad åt fel håll.
Den breda publiken, den som räknar med att få se en vanlig superhjälterulle, kommer att ha svårt att hänga med i alla svängar, tycka att "Watchmen" är en halvtimme för lång men ändå inse att de fått en filmupplevelse långt utöver de vanliga "Spider-Man"- och "Hellboy"-popcornfesterna.
En annan kategori fans är jag. Det är den sortens "Sagan om ringen"-fans som gapade av hänförelse bara av att se Bilbo komma gående över en kulle - och med ett svärd, dessutom! Vi ser Rorschach i Nite Owls kök, vi ser Dr Manhattan, de rör sig. Vi älskar det.
Vi älskar inledningen där scenerna från Comedians lägenhet, kalkerade från serieromanen, får oss att falla lika platt som Comedian själv.
Vi älskar det efterföljande collaget av parallell superhjälteverklighet, där Ozymandias plåtas bredvid David Bowie, Nite Owl blir konstverk av Andy Warhol och Dr Manhattan är på månen med Neil Armstrong.
Vi älskar hur regissören Zack Snyder verkligen lagt sitt krut där det ska smälla högst och brinna mest; i Dr Manhattanepisoden, hos Rorschach hemma hos Moloch, på fängelset.
Och vi älskar scenen där Nite Owls luftskepp Archie släpps ut i full frihet, när han brakar upp ur Hudsonfloden framför Manhattans skylight, vi älskar det så mycket att en tår träffar hårstråna som står rätt upp på vänsterarmen, men vi märker det knappt.
Jag har väntat i 17 år. Nu kan jag inte vänta tills jag får se "Watchmen" på dvd. Det ryktas att den blir en timme längre.@prio:4