Musikfest: 24
Med: Emma Bogren Band, Bellstar, Ola Lidström Band, Vistträsk vocals och många fler.
Plats: EFS, Bergsviken.
Längd: 24 timmar eller så där 45 minuter per akt.
Publik: Ja jisses. Hundratals och åter hundratals, i någon mån utspridna över dygnet.
Med visst vemod tar jag farväl av 24. Det är en musikfest med så mycket glädje. Lovsång med sju tjejer från Burundi på hemspråket kirundi. Check. Brittiska metalklassiker från 80-talet. Check. Detta och mycket mer på ett arrangemang som är större än summan av beståndsdelarna. Folk dyker upp för att de vet att att det blir "någonting bra".
Genom sina tio år har man prickat in en massa lokal talang. I mångt och mycket är 24 en provkarta över vad södra länsänden förmår musikaliskt. Det här är inget undantag. De milda tonerna från vokalgruppen Tonova strömmar välkomnande från stora salen med allt från norsk visa till poppigare inslag innan det är dags för Åsa Ivarsdotter (du minns henne nog som Åsa Persson) att visa upp den där andra, djupare sidan i en fullsatt köksavdelning.
Tillsammans med smakfulle musikaliske sidekicken Rickard Tjernlund serverar hon balladbetonat material. Stings "Fragile", gospelklassikern "People get ready" och så vidare. Hon lyckas publikflirta med skämt om EFS-publik och till pianodrillar ger hon en återblick på vad, var och vilka som gjort henne till den hon är. Det är en varm och klädsam sida av Ivarsdotter. Med program av den här typen har hennes röst garanterat fina år framför sig.
Emma Bogren bjuder på brett, gospelfärgat program och personligt mellansnack. Hon har rätt röst för det här. När det gäller resurserna handlar det snarare om att hålla igen och det lyckas hon bra med.
Bogren unnar sig ett åttamannaband och bjuder bland annat på egenskrivna lovsången "Tror på dig" och en nedtonad version av "Amazing", Danny Saucedos mellolåt som jag nog inte riktigt har fattat förrän nu, och hon lägger både Michael Jacksons "Man in the mirror" och (mindre väntad) Beatles "We can work it out" på paletten. Hon har länge varit ett löfte, men nu visar hon ett avspänt artisteri med botten.
Tillbaka i köket och trion Bellstar bjuder på gammel-americana plus moms framför generöst upptagande mikrofon. Det häftiga är att trion skippar allt vad gitarrer och banjos heter. Ändå funkar det.
Min vän kommenterar entusiastiskt att "det låter som en 78-varvare när hon sjunger" och det kan knappast sägas bättre. Ulrika Weinz fina röst hamnar i fokus i det här formatet och visst måste det vara roligt att som munspelare (Mikael Bäckman i det här fallet) få slita häst med den rytmiska underdelningen. Grunden utgörs av Petter Olofsson som kommer att räknas in i landets toppskikt med sitt basspel en vacker dag. "Blackbird" och "16 tons" i skön förening.
Jag har lyssnat för lite på Ola Lidström, men alltid gillat det jag har hört. I hans senare alster hittar vi honom någonstans mellan Pluras vuxenhet och det oförstört ungdomliga i Jakob Hellmans debut. I sina bästa stunder gör han helt briljant vuxenpop. Personlig, lite nostalgiskt återblickande men utan att bli mjäkig, som i "Lycka till i verkligheten". Det är en mogen artist försedd med rena gudagåvan till popröst. Ett band bestående av idel rutinerade namn backar upp. Det är Rickenbackerbas, ringande Telecaster och hela härligheten. Seriöst, någon borde ge ut det här och Ola Lidström - han må vara fyrtionågonting - borde ha större ambitioner.
I triosättningen Soulcruisin' bjuder Mirjana Petrova och hennes manliga kumpaner på godis som "They don't care about" us och "Dancing on my own" i nedstrippade attacker. Vänner av Great Gig hörde henne säkert på Tina Turner-hyllningen i höstas och här får vi mer av hennes kvalitetssång till enkelt gitarr- och cajonkomp. I det här läget bugar undertecknad för den här gången. Då stundar ett proppfullt kvällspass med bland andra Noise Reduction, Trio med lax och långväga gästen Andreas Aleman innan 24-natten bygger bro till söndagens finalgudstjänst.
24 har inneburit roliga dagar och kvällar på jobbet, men nu är det slut. För ett tag i alla fall. Mats Långström, mannen bakom arrangemanget, har i en bisats andats att det kan bli mer, modifierat och kanske på annan plats. Jag hoppas det. Med 24 har han och hans stab fyllt en lucka i Piteås nöjesliv.