– Lite positivt är det att bli gammal, men det är förstås inte roligt när allt går bakåt, säger Mary Pettersson.
Hon tycker att det svåraste med åldrandet är att kroppen blir sämre:
– Om man som jag är van vid att klara sig själv är det jobbigt att acceptera att man måste ta emot hjälp, för det måste man.
–Nu tycker jag det är skönt att få hjälp med städning och dusch, men jag lagar maten själv. Det går bra, det finns mycket som underlättar och så har jag larm.
Till det positiva med åldrandet räknar hon alla erfarenheter livet gett henne.
– När jag var ung visste jag ingenting av allt som jag nu vet om olika saker.
–Om man kan tänka klart och får vara någorlunda frisk får man ut mycket av livet oavsett ålder.
–Och nu får jag göra som jag vill, dessutom har jag lärt mig att säga nej.
Växlande värderingar
Mary Pettersson säger att hon som så många andra tog hälsan för given när hon var ung.
Umgänge med kompisar, närheten till naturen, att kunna åka kälke, var sådant hon värderade högt då. Men värderingarna om vad som är viktigast i livet växlar under en människas livstid, påpekar hon:
– Det jag värderar mest nu är att jag kan tänka. Och jag är glad över varje dag jag klarar sådant som var självklart förut. Att ha goda relationer med barnen, barnbarnen och grannar hör också till det mest värdefulla.
– Med åren lär man sig att uppskatta det man redan har. Lycka är inte pengar och ägodelar, utan det är att känna förnöjsamhet och tacksamhet.
– När jag frågar mig vad som är meningen med livet, är andliga ting det jag värderar högst just nu. Jag tycker att det är meningsfullt att ha en gudstro.
Mary Pettersson är uppvuxen i Grannäs utanför Gråträsk, där det varken fanns väg, elektricitet eller telefon. Hon är äldst av fyra syskon och när hon gifte sig 1949 flyttade hon med sin man till Moskosel.
En svår situation
Den ena av sönerna var nyfödd och den andra var fyra år när maken insjuknade och blev inlagd i ett helt år på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Han blev aldrig helt frisk från sitt hjärtfel och dog 1986.
– Jag fick klara allt själv och det var svårt. Men ingenting är så dåligt att det inte har något gott med sig, det är av prövningarna man lär sig något nytt.
Makarna hade ett eget företag, ett hönseri.
– När min man var frisk var jag hönseriets kontorist och skötte deklarationen och andra papper. Det hade jag nytta av sedan när jag tog hand om allt ensam och jag jobbade i hönseriet tills jag blev pensionär.
– När jag klippte gräs, skottade snö och satte potatis tyckte jag att jag förenade nytta med nöje, för jag fick ju motion samtidigt.
Flyttade till lägenhet
2007 flyttade Mary Pettersson från Moskosel till kommunens centralort.
– Det var i grevens tid, för nu känns det i kroppen att det bara går utför.
– Jag är glad över att jag flyttade när jag var yngre och orkade mer, så att jag hann bo in mig och kan hitta grejer där jag vant mig vid att de är.
Sådana vändningar, från det mödosamma till det behagliga, är typiska när Mary Pettersson berättar.
Hon ser livet från den ljusa sidan helt enkelt, men säger att både bra och dåliga minnen från barndomen kommer oftare än när hon var ung.
Älskade skolan
Ett minne från skoltiden som etsat sig fast var när en pojke blev sparkad i magen av en häst efter den första veckan.
– Föräldrarna tog honom inte genast till sjukhus, så han fick bukhinneinflammation. Flygambulansen landade på sjön och tog honom till Boden, men han dog.
– Min mamma åkte också flygambulans två gånger. Första gången var 1930 vid en av de allra första uttryckningarna.
–Jag tänker ofta på hur otacksam jag var mot mamma och pappa som jobbade så hårt. De hade ett mycket strävsamt liv, men vi var självförsörjande och behövde aldrig vara utan mat.
– De värderade förresten söndagarna högt, den enda dagen då de kunde vila lite från det ständiga slitet.
Skolgången är annars ett av Mary Petterssons mest positiva minnen, trots att hon fick gå tre kilometer i ur och skur för att ta sig dit – och naturligtivis lika långt därifrån:
– Jag gick i skola i sex år. Vi hade en bra lärarinna och jag tyckte det var jätteroligt!
– När jag var sjuk fick de tvinga mig att vara hemma, för jag älskade att gå i skolan.