Vemod, stundvis hopp. Ibland längtan; Det är något som ligger i luften under det himmelsblå taket i Arvidsjaurs kyrka under torsdagskvällen. Gustav Jannerts självkomponerade, flera minuter långa stycke är hämtat från koralen "Säg mig den väg som drager till livet". En fantasia med violin och orgel som knyter an till barockens tradition som gick ut på att bearbeta koralmelodier, ofta till ganska långa kompositioner. Inte helt sällan fras för fras där ett ord kunde gestaltas till ett långt musikaliskt stycke.
En klar ton
Det liknar inte något jag hört förut och kräver sin lyssnare. Koncentration. Eller borde man bara sluta ögonen, som många av fyrtiotalet besökare valt att göra, och bara låta sig ryckas med?
Tempoväxlingar, oväntade vändningar, ångestladdat och lite stökigt - för att sekunden senare mynna ut i en enda klar, nästan obehagligt ljus ton skriandes från violinen.
Men det var komministern Åke Kågström som till sist satte fingret på vad jag tänkte när jag såg och hörde Gustav och Ramona Jannert framträda från läktaren i Arvidsjaurs kyrka:
- Det går inte halvhjärtat. Hela hjärtat måste vara med för att göra ett sådant framträdande.