Gunilla vill regissera fred

REGISSÖR. Att öst och väst inte bara kan utan måste mötas, är dramatikern Gunilla Nordlunds övertygelse. Denna livsfilosofi är så djupt att den genomsyrar både arbete och fritid. Uppväxten i Arvidsjaur som kontrast till vuxenlivet i Stockholm, har format hennes globala perspektiv.

Arvidsjaur2006-12-19 00:00
Gunilla Nordlund är i Arvidsjaur och hälsar på sina närmaste släktingar när PT träffar henne. Hon presenterar sig som frilansregissör, men att sammanfatta hennes yrkesliv låter sig inte göras så lätt.

Hon undervisar i teater, föreläser om tibetansk kultur, spelar in sin första långfilm i Himalaya, har gjort ett antal kortfilmer, har regisserat teater- och operaproduktioner med förkärlek för musikdramatiska blandningar i olika former, samt är verksam som skribent av manus, artiklar, libretton - ja inget uttrycksmedel och ingen teknik tycks henne främmande. Samma öppenhet visar hon gentemot människor.

- Mamma är från Korpilombolo och pappa från Sundsvall. När de skildes flyttade vi till Arvidsjaur och här bor mamma och min halvsyster med storfamilj fortfarande.

- Den självklara mångfalden i Lappland och Norrbotten är en gåva jag fått med mig i livet.

Större frågor

Hon började med att utbilda sig till skådespelare och fortsatte med att studera teater, religion, konst och bildterapi.

- Min första starka teaterupplevelse hade jag i Ringelstaskolans aula.

Att Gunilla Nordlund började intressera sig för Tibets kulturarv, hänger ihop med att hon ledsnade på att regissera relationsdramatik.

- Att alltid vara fokuserad på det lilla blev tröttsamt. Jag ville ha ett annat perspektiv på berättandet.

Gunilla Nordlunds dokumentär "En fågel av järn" spelas in i Himalaya med stöd av bland andra Filmpool Nord och är ett bra exempel på hur hon arbetar sedan dess.

Jätteformat

Projektet har vuxit till en samproduktion mellan Norden, Frankrike och Indien. Filmen handlar om den tibetanska operan, som var det första Dalai Lama engagerade sig för att bevara i exilen.

- Han var bara 24 år när Kinas ockupation av Tibet startade 1959, ändå hade han insikten att utan operan går hela det tibetanska kulturarvet förlorat. Jag har inte konverterat till buddhismen, men Dalai Lamas sätt att tala om konsten var en bekräftelse på det jag intuitivt alltid funderat på.

På 70-talet utvecklade Gunilla Nordlund en teatermetod för psykiskt sjuka ungdomar och narkomaner. Då blev det tydligt för henne att skapandet har ett värde i sig. På liknande sätt har hon tänkt när hon medverkat i stora produktioner med hundratals inblandade, ofta av internationell karaktär.

Hon har flera framgångsrika meriter på området och har nyligen fått sin mest omfattande ide hittills: En ekumeniskt körmässa för fred och försoning. "Vox pacis, Fredens röst", ska sjungas vid fyra tillfällen inför en 4 000-hövdad publik. Scenen specialbyggs för ändamålet, eftersom den ska flyta på Stockholms vatten, förankras vid Strömbron mellan slottet och operan, och rymma uppemot 700 körsångare av olika nationaliteter och religioner. Solister och instrumentalister ska också få plats och dessa är redan utsedda.

- Religionsstriderna och krigen som pågår i världen är primitiva. En gemensam internationell musikalisk högtid passar därför att sätta upp i augusti 2008, när det både är EU:s mångkulturår och OS-år, säger Gunilla Nordlund.

Riskprojekt

Den konstnärliga delen beräknas kosta 10 miljoner kronor och den tekniska lika mycket. Luleå tekniska universitet har genom Musikhögskolan i Piteå visat intresse att forska om projektet eftersom något liknande aldrig gjorts tidigare.

- Allt är klart utom finansieringen! Svenska kyrkan ska bidra med 500-600 körsångare, troligen från Stockholms stift. Övriga 100-talet sångare kommer från olika länder och representerar alla de stora religionerna: hinduer, muslimer, judar, buddhister och kopter.

- Alla ska få sjunga sin älsk- lingshymn, lovar Gunilla Nordlund som även engagerat romska flamencodansare, tibetanska strupsångare och jojkande samer i projektet.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!