Elsas tredje bok om barndomen i Gasa

Hon bor i en lägenhet i Arvids-jaur med fantastisk utsikt från köksfönstret. Över taken syns berg och skogar så långt ögat kan nå. Men det är inte här hon befinner sig i sitt författarskap. Visserligen står den av sonen lånade datorn i ett hörn av vardagsrummet. Tekniken har hon fortfarande inte klurat ut hur den funkar, men att orden sätts ihop och historier växer fram är något hon inte styr över. Vid tangentbordet slår skrivarklådan alltid till.
- I helgen tvingade min son mig att ta ledigt och åka ut till Gasa, säger Elsa Lestander-Abrahamsson och skrattar gott.
Att läsa böcker var syndigt
Och särskilt svårbedd var hon förmodligen inte. För det är trots allt i Gasa, i södra delen av Arjeplogs kommun, allt i hennes böcker utspelar sig. Barndomshemmet som hon ständigt väcker till liv, egna och andras minnen som vävs in i korta berättelser och vacker lyrik.
- Jag läste min första bok som 22-åring, säger Elsa som i år ska fylla 89 år.
Bibeln hade förstås alltid funnits i hemmet, men familjen var pingstvänner och böcker syndigt. Det var bibliotekarien på folkhögskolan i Ljungskile som öppnade dörren till böckernas värld för Elsa Lestander-Abrahamsson. Hon läste allt hon kom över, tog snabbt igen alla förlorade år.
Började skriva vid 40
En skrivarkurs när hon var i 40-årsåldern öppnade en annan värld. Hon började att skriva. Det var berättelserna som hon själv fått höra som liten och som hennes barn sedan fått berättat för sig. Små anekdoter ur livet. Sagor som hon själv kallar det.
Det är också hennes barndom som skildras i de två Kajsa-böckerna. Den första, "Kajsa längtar hem", kom ut 1986. Den andra, "Kajsa, Kajsa varför så bråttom", 1993. Till sin hjälp har hon också haft äldre människor i sin omgivning som gärna delat med sig av sina historier från den tid som varit.
- Någon recensent sa att det var en hyllning till min far och det stämmer nog.
Planerar nästa barnbok
"Gammelfuran berättar" är titeln på den senaste boken. Och även i den är fadern högst närvarande. Men det är farfar Dave och farmor Annas nybyggarliv hon skildrar.
- Jag bodde tillsammans med dem och föräldrarna mina första fem år. De hade så mycket hjärta de gamla, minns Elsa Lestander-Abrahamsson, som nu för första gången använder jag-form.
- Vågar man inte lämna ut sig själv i berättandet blir berättelsen död, säger hon.
I byrålådan ligger också åratal av skrivna dagböcker. Meditation på förmiddagen, som hon själv kallar det. Kanske blir de så småningom uppslag till nästa projekt?
- Nej absolut inte. Det tar jag mig inte an, säger Elsa bestämt. Och antyder istället något om en kommande barnbok.