Svängigt och avskalat

HIPHOP. När Timbuktu spelade på Luleåkalaset sommaren -07 avslutades konserten med en film på en ondskefullt leende George W Bush som spelade Risk med världen som spelplan.
Jason "Timbuktu" Diakités sjätte studioalbum inleds med en citat av USA:s näste president Barack Obama, mer aktuellt än så kan det inte bli. Den som känner sin Timbuk gör rätt i att förvänta sig kritik mot politiker och mediakåta produkter. I "Tänk om" rappar han "Dom satsar på sej själva/ dom runkar i motvind" om den borgerliga alliansen medan "Välj mej" handlar om kulturslynan som säljer sig för att synas.

På "En high 5 ..." tecknar Lundasonen en mörk bild av ett våldsamt, segregerat Malmö och eftersom Timbuktu ofta är en ordvändare av rang med ett verkligt budskap att framföra är det lätt att förlora sig i texter och glömma den musikaliska glädjen vid de första genomlyssningarna.
Musikaliskt har Timbuktu och hans ständiga samarbetspartner och producenten Måns Asplund tagit ett kliv tillbaka och gjort en svängig, men samtidigt avskalad platta som växlar mellan proggpop, hiphop och gladfunk.
I "N.A.P" står en starkt svängande Peps-progg i kontrast mot den allvarliga texten, "Säj inte nä säj jää" är ett akustisk spår medan "Mörkar" är en ovanligt personlig, känslomässig och bluessorglig låt.

Live är Timbuktu med sällskap av Damn! oslagbara i sin genre i konsert-Sverige och musikaliskt har de tagit steget vidare med "High 5 ...". Textmässigt avhandlas samma universella ämnen som tidigare och rimmen är stundtals lite för självklara, jag sätter dem vid första lyssningen, och då har jag avverkat närmare milen på löpbandet.

Vidare är "En high 5 och en falafel härligt livsbejakande, i "Dom hinner aldrig ikapp" har Timbuk plockat in isländska folkmusikbandet Hjalmár i studion. Första singeln "Tack för kaffet" med Dregen har roterat hårt på radion, men personligen väljer jag hellre hårda, snabba dansanta "6an" med Frej och Supreme.