Radiovänligt med nerv

POP/ROCK. Sedan 2001 har nya album med Jill Johnson släppts i högt tempo. Nu är det dags igen och hon kan vara någonting riktigt bra på spåret. Dock är jag förvånad över hur lite country - typ ingen alls - det låter om inledande "Say something". Habil poprock snarare, och jag undrar om det är identitetskris på gång, men ganska snart känns det som om Ängelholms finest har full koll på kompassen.

Hon har en kanonröst och är ett superproffs på scen, men ofta aningen för klämmig på platta. Den här gången har Jill Johnson pratat om en mer personlig platta. På "Baby blue paper" - självklart inspelad i Nashville - har hon för första gången varit med och skrivit alla låtarna.
Plattan känns medvetet producerad för en bred publik, men den är heller inte utan en viss nerv. Mainstreamhybriden kryddas varsamt med någon matsked blåton och ett kryddmått hästjazz. Den moderna countrykopplingen finns där på en del ställen, men på ett varsamt sätt. Det blir aldrig moderna saloonpopdängor a la "Cowboy up" vi serveras. Här finns visserligen väl tilltagna arrangemang, men önskan om att på ett trovärdigt sätt förmedla en text är starkare än viljan att explodera som en musikalisk konfettibomb i lyssnarens ansikte.

Funkigt grooviga rocknumret "You better think again" blir för trevligt, medan melodiösa poprocknumret "Top of the world", med ett nättare anslag, lyckas vara en good time-låt utan att bli inställsam. "What happened to us" är visserligen en mäktig powerballad, men med nämnda nerv i behåll.

"Baby blue paper" får en trea med ett fett plus i kanten. Som sångerska blir Jill Johnson bara bättre och bättre, tydligt exemplifierat av den grymma insatsen i "I should’ve left sooner", och en sak är både säker och glädjande. Jill Johnson har sina stora plattor framför sig.