Festival

Carr & Roswall, Katarina Barruk, David Ritschard & Krokodiltårarna

Plats: Pitefolk, Framnäsrestaurangen

Engelske gitarristen Ian Carr och svenske nyckelharpspelaren Niklas Roswall varvar traditionellt med egenskrivet och bjuder på en stark instrumental upplevelse.

Traditionellt material varvas med egenskrivet, som "Kvarnbergsschottis" som bjuder på vackert, sprött melodibygge i en låt som byggs upp och landar i en maklig groove, toksnyggt spelad.

Det är verkligen mustigt på två och duon varvar musikalisk lyster med skön självironi, som kring tre polskor; "nu ska vi gå från vemod till ångest och sedan tillbaka till vemod".

Samiska artisten Katarina Barruk gjorde en rysarkonsert tillsammans med Frode Fjellheim på fjolårets Pitefolk. I år är hon tillbaka med eget, grymt band och fortsätter att imponera starkt med livsbejakande uttryck, total tonkontroll och en svällande musikalisk bredd.

På scen är hon ett väsen som lever ut musiken på ett fysiskt kraftfullt sätt och hon känns alltmer avslappnad och säker. Tonkontrollen är grym där hon växlar uttryck inom de sjungna partierna och över till de mäktigt jojkade.

Det följsamma bandet bjuder på feta syntarpeggion, suggestiva trumidéer och ett atmosfäriskt tänkt som bär Barruk långt, såväl i de spröda poplåtarna som i de mer mullrande tunga stunderna.

Konserten på Pitefolk är turnéfinal. Det känns. Här sitter allt där det ska och ovanpå hela härligheten en riktig stjärnartist.

Avslutningsvis en smäktande countrycrooner från Huddinge. David Ritschard är en ljuvlig bekantskap. Uppbackad av sexmannabandet Krokodiltårarna är det smörsjungen hästjazz för hela slanten, med självömkan och olycklig kärlek som huvudsakligt tema. Det blänker om bandarbetet som omfattar såväl fiol som pedalsteel när mannen i pimpmustasch och valet att sjunga på svenska är ju klockrent.

I texterna är någon upptagen i Telefonplan medan en annan röker under fläkt i Blåsut. Stockholmsbilderna kommer fram lite då och då. Spaningar på bland annat klasskillnaderna längs t-banans röda linje bidrar ytterligare till ett genuint intryck.

Allra sist en hjärtevärmande cover på Euskefeurats ”Tankar på nattgammal is” och jag känner någonting vått i ögonvrån.

Pitefolk fortsätter att gäcka med musikaliska överraskningar. Lördagskvällen var ett besked om god form. Grattis!