Madonna släpper kontrollen
Madonna"Hard Candy"(Warner)
Foto: Warner
Jag blir blixtförälskad i den snyggt producerade "Give it 2 me" (nästa singelsläpp) som till och med överträffar Madonnas hittills största hit under 2000-talet, "Hung Up", i att vara direkt och omedelbar.
Min förälskelse djupnar när jag hör funkiga "She's not me" samt den episkt laddade och mycket dramatiska "Voices". Melankolisk discopop har alltid varit Madonnas styrka. Midtempo-låten "Miles away" lyfter för varje lyssning. Låten är utmärkt uppbyggd med flöden av gitarrer, dova beats, handklapp och ljuva stämmor som uttrycker vemodet över att vara hundratals mil från sin älskade.
Den som fruktade att Madonna enbart skulle göra hiphop i och med Timbaland-samarbetet kan andas ut. "Hard Candy" innehåller flera flirtar till Madonnas egen produktion från 80- och 90-talen. Synth-slingorna är som tagna från det självbetitlade albumet från 1983, "Erotica" och "Music". Madonna är onekligen mån om sina rötter.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att Madonna för första gången har satt ett pris på sin konstnärlighet. För att behålla drottningkronan har hon förlitat sig på storproducenter med ett förutsägbart sound. Vad hände med trendbildaren Madonna? Som alla andra artister efterapade?
Denna brist på originalitet är extra tydlig i svaga spår som "Dance 2night" och "Candy shop".
Nu är hon mer strömlinjeformad än någonsin men samtidigt fortsätter hon trollbinda mig med sina eftertänksamma texter och med sin direkta attityd som går ut på att dans är förlösande. "Hard Candy" är en ljuvlig karamell som jag kommer suga länge på.
Så jobbar vi med nyheter