Hårt rockande Lucinda

ROCK/COUNTRY. Det är alltid med stor spänning och stora förväntningar som jag tar mig an en ny platta av Lucinda Williams. Att hon inte ska leva upp till förväntningarna är jag visserligen aldrig orolig för. Hela hennes skivkatalog håller nämligen genomgående hög kvalité. Nej, det som gör det så spännande är hennes talang för att hitta nya uttryck för sin musik. Den outgrundliga viljan och modet att söka nya vägar och våga tänja på de ganska snäva gränser som omfattar den traditionella country, rock och blues, som hon bygger sin musik kring.

De viktigast grundstenarna i hennes musik är rösten och de fantastiska texterna. Hennes förledande stämma är ett nervdallrande instrument som rymmer både skörhet och styrka. Hon har förförarens och älskarens fallenhet att vara känslosam och utlämnande, med kraft att beröra djup in i hjärteroten, men kan också likt boxaren slå en hård punch som känns ordentligt i magen.

Hon skriver om kärlek som få andra. Här förekommer inga svensktopps-schabloner, inget av den banalitet som präglar så mycket av dagens listmusik. Det är sårbara, utlämnande texter som ofta har en ton av vemod i sig. Hon har också en förmåga att hitta nya infallsvinklar på temat kärlek, som på inledningsspåret "Real love". Ett rockigt numer där hon uppgivet konstaterar att hon sökt kärleken länge utan att finna den, men nu äntligen funnit den - i sin elektriska gitarr. På "Little Honey" får vi ta del av bägge hennes sidor - den hårt rockande och den sköra artisten. Textmässigt är det en ljusare platta än föregångaren "West". Musikaliskt är den tyngre och mer lik "World without tears" i sitt uttryck än både "West" och "Essence".

En av skivans absoluta höjdpunkter är duetten "Jailhouse tears" med Elvis Costello. Deras röster fungerar utmärkt tillsammans och dialogen mellan mannen i fängelse och den besvikna kvinnan är suverän. Här finns också plats för svängig countryblues, vackra ballader och en riktigt outsider, AC/DC, "It´s a long way to the top (If you wanna rock ´n´roll)", som blir till en tungt gungande suggestiv version av originalet. Det finns bara två svaga spår på skivan, "Honey bee och "Little rock star", bägge hör till kategorin stökiga meningslösheter. I övrigt är det här en utmärkt platta som bekräftar Lucinda Williams plats i den yppersta rock- och countryeliten.