Green Day, men ändå inte
FOXBORO HOTTUBSStop, drop and roll!(Warner)NY SKIVA
Referenserna är många och ibland skamlösa, skriver Torbjörn Carlsson om debutskrivan från Green Days alter ego, Foxboro Hottubs.
Foto: REED SAXON
Hardcorefansen hittade givetvis referenserna till Green Day och gissningsvis hade Billie Joe Armstrong rätt kul när han i ett mejl till MTV skrev "Vi tycker att den enda likheten mellan Foxboro Hottubs och Green Day är att vi är samma band". Precis, samma band, men ändå inte.
Alla vet att Green Day spelar melodiös punkpop, ofta med samhällsengagemang i texterna, men Foxboro Hottubs är snarare en klackspark till ett 60-tal då Kinks och Who regerade. Älskvärt, inspirerat och hejdlöst medryckande.
Referenserna är många och ibland skamlösa. Det går inte att missa att "Alligator" i huvudsak är ett plagiat på Kinksklassikern "You really got me". Royalties till Ray Davies?
Green Day-grabbarna var inte ens födda på 60-talet, men det hindrar dem inte från att obehindrat röra sig från mer städad pop som i "Dark side of night" till skramlig garagerock på ungefär samma sätt som The Hives yxar till det.
Det larmar friskt om de riffglada gitarrerna och de orgelpipiga mattorna och tidstypiska doo-wopkörerna får öronen att vifta glatt och fötterna att stampa takten. Framförandet är snabbt, hungrigt och vitalt, men inte särskilt hårt för den skull.
Själv kan jag inte motstå refrängen i "Mother Mary", riffglädjen i "She’s a saint not a celebrity", uppåtsträvande orgelstinna "Sally", poppärlan "The Pedestrian" och Who-doftande "27th ave. shuffle". För att nämna något av ett omväxlande smörgåsbord där det goda kanske snarare är hämtat från husmanskosten än från de exklusiva delikatesserna.Tror nog att det smakar rätt bra till barbecuen och pilsnern på altanen i sommar.
Så jobbar vi med nyheter