– För oss var det viktigt att skriva ett manifest för att på olika sätt rama in vår arbetsprocess, skapa en metod för att utmana och sporra oss själva både till kreativitet och rikstagande. Att våga visa sig, säger Kersti Grunditz Brennan.
Tillsammans med Annika Boholm har hon drivit film- och forskningsprojektet "BLOD". Egentligen ett undersökande av hur mediet kan få tittarna att uppleva filmen på ett kroppsligt plan och skapa ett filmberättande bortom den intellektuella förståelsen och istället skapa en kommunikation mellan filmens och tittarens kroppar. Publiken erbjuds istället glipor där egna sammanhang av rum och förlopp kan skapas. Exempelvis startar och slutar scener mitt i skeenden, förlopp bryts upp och skeenden kan äga rum utanför bild.
Kersti Grunditz Brennan och Annika Boholm träffades på danshögskolan i Stockholm och har en 30 år lång vänskap i bagaget när de klev in i projektet.
– Jag har länge närt en idé om att på något sätt gestalta det bängliga i tillvaron. Krypet i kroppen som ändå kan föda kreativitet och lust. Min första idé var en pjäs om kvinnoliv faktiskt en menopauspjäs långt innan livmodern klev in på kulturscenerna, säger Annika Boholm.
Idén levde dock kvar och så stämde hon träff med sin vän.
– Då var jag så trött på att göra dokumentärfilm eftersom det trasslat med rättigheter till min senaste film "Maries Attitude", säger Kersti Grunditz Brennan.
Men ett samtal på en kyrkogård om sina egna upplevelser av sjukvården och att stå nära dödsriket gav liv till tanken om ett gemensamt projekt. En film skapad och genomförd av bara de två i minimalt filmteam och med den kvinnliga kroppen, moderskapet och samtidens terapimetoder i fokus.
– Jag hade fått en doktorandtjänst på Stockholms Dramatiska Högskola där jag jobbar som lektor i filmklippning. Det gav oss en möjlighet att göra en film utan tanke på distributionsbolag, målgrupp eller jakt på finansiärer.
Men när de nio månader senare skulle börja gick de in i projektet på helt olika villkor.
– Jag hade fått en diagnos, nämligen livmoderskroppscancer, säger Annika Boholm.
Den erfarenheten och upplevelsen finns bland annat gestaltat i filmen i en boxningsring men också på en fotbollsplan och i en simhall. Efterkontrollens samtal sker i en ishall.
– Visst, vi har förlagt många scener till olika idrottsmiljöer. Annika är ju uppväxt med idrott samtidigt bygger mycket av retoriken för diagnosen cancer på sportmetaforer, som att man vinner eller förlorar kampen mot cancer, säger Kersti Grunditz Brennan.
Nu är filmen, kanske klar. De är nämligen trogna sitt manifest om att omarbeta dramaturgin till sista klipp.
– Vi får diskutera om den är klar efter att vi visat filmen här, säger de.
Även Johan Tjärnberg, psykolog och filmdebutant, har valt ett ämne som gränsar mot det djupt privata. Han har följt sin mamma Inga-Britt Lindblad, som drabbades av Alzheimers sjukdom, de sista två åren hon levde.
– Det jag ville skildra var min och mammas relation. Därför valde jag tidigt att ställa mig framför kameran, säger han.
Filmen går under arbetsnamnet "Mellanrum" – hans egen metafor för alla relationer.
– Alla relationer har olika identiteter och stämningar. Det går nästan att ta på, men är svårt att beskriva. Och förutom relationen till min mamma, som var komplicerad, undersöker jag även relationen till mig själv, de som står mig nära men också till naturen. För i mellanrummen som skaver finns en kärlek om man lyckas se klart, säger han.