David Coverdales orm ömsar skinn

HÅRDROCK. Den satt långt in, men nu är den här, Whitesnakes första platta på elva år och det tionde studioverket i ordningen. David Coverdale har med sig bland andra Reb Beach och Doug Aldrich (båda gitarr). Resultatet är en platta som står på egna ben, inte gubbigt blues-trygg som de tidiga skivorna och inte uppfluffat pudelrockig som de sena 80-talet, utan någonstans mitt emellan där tungt gungiga låtar med metallisk touch blandas med luftigare pjäser, men okej, "A fool in love" är en lillkusin till "Crying in the rain" och "All I want, all I need" är en trött tremänning till "The deeper the love" så visst släktskap finns bakåt i tiden. Möjligen är det mer av mogen mans tankar och mindre gentlemannasnusk i texterna den här gången.
Det är tydligt att David Coverdale har sina starkaste sångstunder bakom sig och gitarrljudet låter tyvärr lite processat och produktionen är en smula muskulös, men det hindrar inte "Good to be bad" från att hävda sig rätt bra, med fina stunder som enkla "All for love" och tunga, mer komplexa "Best
years", men jag hävdar att det är i lugnare nummer som "'Til the end of time" och "Summer rain" som största behållningen finns och tänker direkt på den lätt glömda "Starkers in Tokyo", en sparsmakad akustisk platta väl värd att upptäcka.
"Good to be bad" är ingen av ormens bästa plattor, men definitivt ingenting att skämmas över.
ANDERS SANDLUND

David Coverdales orm ömsar skinn - igen

WHITESNAKEGood to be bad(SPV/Border)