Under de senaste veckor har det rått en intensiv debatt i Piteå-Tidningen kring hur de dryga två miljoner kronor som satsades på projektet kopplat till Kulturhuvudstadsåret i Umeå har använts, samt hur den så kallade kulturmiljonen fördelats. Framförallt har de höga projektledningskostnaderna kopplat till kulturhuvudstadsprojektet Norrbotten 2014 ifrågasatts, men även dialogen mellan kommunen och de lokala kulturaktörerna har kritiserats.
Visst kan det finnas skäl att ifrågasätta hur medlen inom Norrbotten 2014 har använts och vilket kulturutbud som projektet genererat och om projektledningskostnaderna är rimliga eller ej. Att endast fjorton procent av den budget som avsattes för projektet gått till lokala kulturutövare låter minst sagt magert. Även det faktum att den årstidsinvigning som var en del av Norrbotten 2014 finansierades inom den så kallade kulturmiljonen förefaller anmärkningsvärt med tanke på den väl tilltagna budget som Norrbotten 2014 förfogade över. Med det inte sagt att årstidsinvigningens innehåll inte var värdefullt för kulturlivet. Tvärtom höll arrangemangen hög klass och bidrog till ett rikt kulturutbud i kommunen.
De styrande i Piteå kommun förefaller ha förstått kulturens betydelse för en orts attraktivitet, och strävar uppenbarligen efter att ge kommunmedborgarna ett rikt och varierat kulturutbud. Samtidigt verkar de lokala kulturutövarna inte riktigt uppleva att de i önskvärd omfattning får ta del av det kommunala stöd som utgår till kulturen. Gång på gång återkommer lokala kulturprofiler i kommunen till de brister som finns mellan de lokala kulturutövarna och kommunen. Det är uppenbarligen något som kommunen behöver förbättra. Dialog är alltid en bra grund för förtroende och ett gott samarbete. Sedan behöver en bra dialog mellan kommun och kulturutövare inte innebära att kommunen alltid går på de lokalas linje. Ibland kan en satsning ha fler bottnar och syften som gör det motiverat att lägga ut projektledning på en extern part och att satsningarna har ett annat fokus än stöd till lokalt kulturutövande. Men om dialogen fungerar så kan man också få en större förståelse för de prioriteringar som görs.
Det lokala kulturlivet fungerar i hög grad som motor i kulturlivet och förtjänar att lyftas fram, synliggöras, och ges stöd så att verksamheten kan bedrivas på ett bra sätt. Men kulturutbudet är långt större än vad lokalt kulturliv kan rymma. För att kunna skapa mångfald och en större bredd i kulturlivet kan det därför vara motiverat att ge stöd till kulturhändelser som inte tar sin utgångspunkt i det lokala kulturlivet. Det är viktigt att komma ihåg.
Att kulturen debatteras på detta livfulla sätt är på många sätt befriande. Framförallt för att kulturen, oavsett om det handlar om kritik mot resursfördelning som i detta fall, hamnar i fokus. Allt för sällan diskuteras vikten av ett levande kulturliv utanför tidningarnas kultursidor och kulturprogram i radio och TV. Men framförallt är debatten så befriande eftersom själva satsningarna på kultur inte ifrågasätts och som så ofta ställs mot verksamheter som vård, skola och omsorg. Här diskuteras i stället hur kulturmedel ska kunna användas för att ge så stort utfall som möjligt. Sådana kulturdebatter är ett friskhetstecken i ett samhälle, och sådana ser vi gärna fler av.
Ordet kultur har i grunden sin betydelse i att odla. Och visst odlar kulturen människor och ger dem möjlighet att utvecklas. Vi behöver således ett rikare kulturliv så att människor kan växa fritt. Det är säkerligen de lokala kulturutövarna och de styrande överens om. I denna samsyn finns det en bra grogrund för en bättre dialog.