Ännu en rosa platta med Pink

POP. "Funhouse". En typisk Pink-titel och bakom den döljer sig en ganska typisk Pink-platta. Möjligen lite mer nyanserad än vanligt. Här finns som vanligt viss partyfaktor och skön attityd, men också stundar rena rockögonblick och mer reflekterande, avskalade stunder. Den stora blandningen gör att jag sällan känner mig på Pink-humör, om än jag gillar enskilda låtar. Hon borde renodla sina skivor mer.
Låtar som "It’s all your fault" och singelaktuella "So what" börjar så bra, men refrängerna vill lite för mycket. Här finns en inneboende vilja att erövra listor med klibbiga refränger. Det blir för mycket av det goda ibland, men så kallar hon sig också för Pink. Den här artisten har visat exempel på hur bra hennes röst låter i tillbakalutade sammanhang ("Dear Mr President", "I have seen the rain" och nya "Crystal ball") med bara gitarr som uppbackning. Jag skulle vilja höra ännu mer av den sidan, med risk för att hon får kalla sig Red i stället.