– Jag tycker det är skönt att ha gått i pension efter att ha arbetat hela livet, för jag är en social människa som tycker om att vara ute i svängen, säger hon.
Kerstin Flinkfelt räknar upp allt möjligt som hon är intresserad av:
Hon jagar i ett jaktlag tillsammans med två av sina systrar och njuter av att kunna jaga i flera veckor utan att behöva ta ledigt från jobbet.
På höstarna är det fiske och bärplockning som gäller – samt förädling av råvarorna.
Hon håller flera studiecirklar i olika ämnen, vid den senaste lärde hon ut karamellkokning på gammaldags vis. En annan har varit om handarbete och kaffe, en tredje om naturmedicin, vidare bokcirklar och träffar om schamanism – hon har till och med byggt en egen meditationstrumma.
Hon är aktiv i föreningslivet. Bland annat som ordförande i en intresseförening i sin barndomsby Långudden, samt sekreterare i föreningen ”Skapande händer” som samlar gamla mönster med mer genuint från Arjeplogsbygden.
När hon är hemmavid hör handarbete till favoritsysselsättningen.
Hälsomedicin
Medan Kerstin Flinkfelt berättar om allt detta flikar hon in tips om hur man gör ”fattigmanskola” utan grädde, att enkla konserveringsmetoder som torkning och saltning lätt glöms bort när konservering blir trendigt, eller hur man gör febernedsättande te med naturlig salicylsyra från videbark.
För att inte tala om egen hälsomedicin av blåbär eller en energigivande dunderkur av fjällkaktus (mera känd som rosenrot i hälsokostbutikerna).
– En kilometer från fjällbyn Långudden ligger Sundnäs, sex mil från Arjeplog. Där växte jag upp i väglöst land. Vi är sju syskon, vår enda broder är äldst. Eftersom vi var så många flickor fick vi lära oss mycket mera än att bara sticka och sy, kons- taterar Kerstin Flinkfelt.
Hennes pappa arbetade i skogen hela vintern, hemma fanns mamma och farmor. 1951 flyttade även mormodern till dem.
– Människor levde mera i symbios med varandra på den tiden. Vi var tre generationer i samma hus och det gjorde mig gammelförståndig.
Hon tillägger att hon lärde sig en hel del av samerna, bland annat av en man som bodde hos dem en tid och lärde henne att ta vara på naturens eget medicinskåp.
– På apoteket kostar en ask blåbärstabletter 200 kronor. Tänk vad jag sparar pengar! exemp- lifierar hon.
Kerstin Flinkfelt och andra i Arjeplogsbygden äger mycket kunskap om sådant som inte finns dokumenterat. Hon delar gärna med sig, men hon tror inte att kunnandet om det som förr var livsnödvändigt kommer att leva vidare.
– Fast man vet aldrig, vissa saker blir ju på modet.
Ovan vid vägar
Kerstin Flinkfelt och hennes syskon bodde på arbetsstuga i Arjeplog under skolgången. Det innebar bland annat att de inte kunde åka hem från slutet av augusti fram till jullovet. När isen inte riktigt bar kunde de varken gå på den eller åka båt, så tiden för en tur- och returresa skulle inte räcka till. Då var det dessutom skola på lördagar.
– Jag hade aldrig provat gå på en landsväg och möta en bil när jag började skolan, så fortfarande minns jag hur rädd jag blev första gången, säger Kerstin Flinkfelt och skrattar åt minnet.
Berikande böcker
Hon minns också att hon hunnit fylla tolv år innan fjällbyn begåvades med elektricitet och att hennes första lönearbete var som kocka i timmerskogen.
– Sedan arbetade jag upp mig, gick hemvårdarinneskolan i Kalix och blev efter det sjuksköterskeskola med arbete både i Piteå och i Arjeplog.
– Som 46-åring utbildade jag mig till barnmorska och arbetade på Arjeplogs vårdcentral fram till pen- sioneringen.
Att stanna av efter ett långt yrkesliv har aldrig fallit Kerstin Flinkfelt in. Hon drömmer om att få vara frisk så att hon kan fortsätta glädja sig själv och andra pensionärer.
– Bokcirklarna som jag brukar ha på biblioteket är berikande för mig, för då kan jag väcka litteraturintresse hos andra pensionärer. I början lärde jag ut hur man söker i ett bibliotek, för det visade sig att det var någon som inte kunde det.
– Med en bok är man aldrig ensam och det är roligt att berätta för varandra om olika böcker som vi läst. När jag kan glädja andra pensionärer blir jag glad själv.