Tolv som minns Gaza

Minns ni Gaza? Den lilla landremsa i Palestina som den 27 december i fjol anfölls av Israel. Och under 22 dagar besköts, bombades och slutligen invaderades av världens fjärde militärmakt, den israeliska.Varje palestinier minns och har det för evigt i sitt minne.
Snart har ett år gått, och för att påminna om vad som hände när "världens största utomhusfängelse" angreps, ges denna bok med tolv skribenter av olika schatteringar ut. Dock med klar politisk vänsterlutning. På grund av det sistnämnda kommer den säkert att kallas tendensiös med mera. Men "krigets bästa vän är glömska", som redaktören skriver i förordet om varför "22 sömnlösa nätter" blev till.

Flera av artiklarna tar upp samma sak: Det mediala och politiska förspelet, brutaliteten, lögnerna, och krigets brutala ansikte när Gaza öppnades för journalister från väst.
Al Jazira fanns dock på plats mest hela tiden. Men från det "media hill" där västerländska journalister höll till sågs sällan israels fosforbomber eller de regelrätta avrättningarna på vitflaggsviftande palestinier.
Catrin Ormestad, boende i Tel Aviv men med Gaza som arbetsfält, var den första svenska journalisten som tog sig in i Gaza, två dagar efter krigsstoppet 18 januari i år.
Hon berättar i två initierade artiklar om hur "världens mest moraliska armé" hade betett sig i det Hamas-styrda området. 4 000 hus förstördes och ytterligare 15 000 skadades under krigets tre veckor. Över 1 300 palestinier dödades, medan 13 personer dödades på den israeliska "sidan".
Varför Ormestads texter är bra är för att hon ser med bägge ögonen och hör med båda öronen. Hon är skarp kritiker av Israels politik, men faller inte i fällan att bli undfallande visavi palestiniernas, läs Hamas, agerande. Hennes bok "Gaza - en kärlekshistoria" (Norstedts 2008) rekommenderas.

Israels "brist på proportionalitet", 1 300 döda mot 12, i Gaza-kriget visar enligt statsvetaren Ulf Bjereld att Palestina-konflikten är en asymmetrisk konflikt, det vill säga att parterna inte är jämlika.
Broderskapare Bjerelds konstaterande är ett understament som heter duga, men samme skribent vill att Israel-kritiker ska försöka se på konflikten som en konflikt mellan det lilla Israel och den stora hotande arab-muslimska världen. Att ha flera tankebollar i luften är ju bra. Men som ordföranden i Palestinagrupperna i Sverige Per Gahrton skriver, kan man inte tillåta att en part i en konflikt åker gräddfil i världspolitiken, medan man straffar den andra, år efter år.
Ingen annan än Israel tillåts bryta mot så många FN-resolotioner, utan att något reellt görs av det så kallade världssamfundet.
Även Sverige tiger i huvudsak still. Kålsupar-teorin i synen på Palestina-konflikten är varje makthavare av rangs ideologi. Och därför kan bosättningarna de facto byggas ut, trots att de bryter mot internationell rätt. Varför?

Propagandakriget av bloggaren Klas Sandberg är en av bokens intressantaste artiklar. Den handlar om "Hasharan" som betyder förklaring. Eller offentlig diplomati, med ett annat namn.
Sandberg beskriver Isarels minutiösa planering för att på alla sätt undvika debaclet från Libanon-kriget 2006 då världens fjärde militärmakt bara fick oavgjort mot ärkerivalen Hizbollah.
Ett oavgjort som i Israel betraktades som ett nederlag.
Inför och under kriget i Gaza gällde det att gång på gång hävda att "Hamas bröt vapenvilan" för att på nåt sätt legitimera anfallet. Det gällde att "vinna tidsandan" och få omvärlden att "förstå".
Lama Abu-Isefan och Olof Holmgren, aktiva mot kriget och aktiva i Gaza-solidariet, tror dock att Israels brutalitet i Gaza för alltid, på nåt sätt, förändrat opinionen i Palestina-konflikten. Det är lätt att bli nedstämd runt den konflikt som alltid sägs ge pessimisterna rätt. Av de personliga vittnesmål som ges i boken förstår man om försoningsviljan skulle sitta trångt.

Finns det en lösning? Vad göra? Naomi Klein tror på sanktioner mot Israel, liknande de som användes mot apartheidstatens Sydafrika. Religionshistorikern Mattias Gardell tror på personligt engagemang och praktisk solidariet av Ship to Gaza-modell (som Bosnien i mitten av 1990-talet).
Helt klart är dock att ledarna för konfliktens parter, israeler och palestinier, någon gång måste sitta ner och förbehållningslöst samtala som jämbördiga. Men det lär ta tid innan det sker.
Vi andra kan hålla oss ajour om konflikten, bland annat genom att läsa antologin "22 sömnlösa nätter".
Boken har sina brister, men som komplement till andra böcker och annan media fungerar den helt okej. Inte minst för att Gaza och dess folk inte ska fortsätta lida i mediaskugga.