Värdigt gammelmansgung

++++ I maj fyller Bob Dylan 68 år och som en något förtida present till sig själv släpper han sitt 46:e album. Han kallar det "Together through life" och vi som följt med på delar av färden kan utan att skämmas känna oss lite träffade. Själv fick jag återuppleva hans enastående 60-talsskivor i efterhand och med åren har Dylans musikaliska konstnärsskap formats till ett viktigt fundament i mitt liv. Visst, det fanns en period då han kändes utbränd och passé, men mannen, myten, legenden har på senare år arbetat sig ur den svackan med besked.
"Time out of mind" håller jag som en av Bob Dylans allra bästa skivor och efterföljarna "Love and theft" och "Modern times" har visat att han inte har minsta problem att åldras med sin musik. Aldrig några försök att vara "modern" och hipp, alltid med intentionen att ta musiken på allvar och han har grävt sig genom den tjocka amerikanska myllan av blues, soul, rock, rockabilly, country, folk, jazz, vals och snart sagt allt som svänger.

På nya "Together through life" får han igång ett organiskt gammelmansgung när han presenterar tio låtar med företrädesvis avslappnad och anspråkslös blues som botten att vila på. Du kan lika gärna förpassas till mexikanska gränsen som till det gamla stadshotellet en öde och sen onsdagkväll.
Jag skrev anspråkslös, men det växer en glöd ur låtarna som sprider värme och med Dave Hidalgos (Los Lobos) romantiska dragspel spinns en hinna med texmexdoft runt det stadiga blueskompet.
Banjo och mandolin kan också färga en snygg ballad som "Forgetful heart" där Dylan sjunger med skrovligt vacker stämma. Eller också låter han det rocka och rulla som i "Shake shake mama".

En möjlig ögonhissare är att Dylan skrivit nio av tio texter tillsammans med Robert Hunter (som bland annat skrivit många texter åt Grateful Dead). Det är texter som fångar kärlekens och livets irrvägar.
Själv verkar Dylan också irra fram. Rastlös och ständigt på väg. Viktigast av allt, med en värdighet som ingen kan ta ifrån honom och med en genuin passion för den jordnära musiken. Album nummer 46 och även om det inte på något sätt handlar om en milstolpe så är det ett kvitto på att tiden inte har runnit iväg för Mästaren.
"It’s all good", sjunger Bob Dylan på det gungande sistaspåret och jag instämmer. It’s all good, man, it’s all good.