"I kväll ska vi ha ett riktigt rock ’n’ roll-party”! Sångerskans peppande ord ekade genom den packade konsertlokalen fylld av svettiga tonåringar. Forum, Älvsbyn. 2 december 1988.
Bandet hette Roxette. Någon månad tidigare hade de släppt sitt andra album ”Look sharp” som skulle ligga i många svenskars hårda paket den annalkande julen. De var hetare än hetast på hemmaplan, men fortfarande framträdde de på blygsamma spelplatser. Jag och drygt 1 600 andra var där den där kvällen och som jag minns det rev Roxette stället.
Fyra månader senare låg de etta på Billboardlistan med ”The Look” och var en världsangelägenhet. (Vandringen dit, via amerikansk utbytesstudent i Sverige, är en berättelse i sig). Ibland är steget mellan kall decemberkväll på landsorten och limousinåkande i världsmetropolerna kusligt kort.
Nu har Marie Fredriksson lämnat oss, 61 år gammal. Hon var rösten det pratades om, tjejen som tog klivet från omhuldad svenskspråkig soloartist (vars "aktie" i mitten av 80-talet stod bra mycket högre än Per Gessles) och tillsammans med honom blev firad internationell storstjärna.
Som rösten i Roxette – Per Gessle får, ehh, ursäkta – blev hon en av de stora framgångssagorna i svensk musikhistoria och var en av de största internationella stjärnorna i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Ändå kändes hon ständigt som en hemvävd, jordnära person vid sidan av scenen. Jag minns gärna hennes cover på ”Ingen kommer undan politiken” från 2006. Jag har hört folk vittna om en artist som själv kunde hugga i och hjälpa råddarna med högtaleriet och inte minst hur hon mellan Roxettes plattor gärna återvände till svenskspråkiga soloalbum och även åkte på turné för att möta fansen på hemmaplan.
Den nätta sångerskan från skånska Östra Ljungby var en knivskarp vokalist med enorma röstresurser, men kunde också göra en framviskad textrad till en känslostorm. Hon var en känslouttolkare av rang. Visst är det lätt att tänka på ”It must have been love” (för övrigt släppt som julsingel i Sverige redan 1987) en stund som denna, men det är i de svenskspråkiga stunderna jag ska minnas henne som allra bäst. Marie Fredriksson kunde krama nerv ur de enklaste svenska texterna, som ”Silver i din hand” eller ”Ett hus vid havet”.
”Nära” är det ord jag främst vill sammanfatta henne med. Med heta kärleksförklaringen ”Ännu doftar kärlek”, den trösterika ”Så länge det lyser mitt emot”, den betänksamt fantasifullt flygande ”Sparvöga” och så ”Tro” förstås, en modern klassiker som ljudit på mången begravning, har hon betytt väldigt mycket för svenskar i stunder av starka känslor.
Ja. Marie Fredriksson har sjungit ”It must have been love” i Älvsbyn. Ja, Marie Fredriksson blir enormt saknad. En artist som många ensamma hjärtan sökt och funnit tröst hos. Jag lyssnar på en av hennes mest brännande refränger och minns:
”Det blir åter vinternatt och jag hoppas att du redan lämnat stan. Det blir nog en vacker natt, en ensam stilla tår. I en tid som vår”.