Kraftfulla musikaltoner i tjärdoften
Festspelskonsert: Från tjärdoft till BroadwayPlats: Storforsens scen, lördag kvällMedverkande: Daniel Engman, Sanna Martin, Daniel Palm och HiLLaPublik: Ett hundratal, utspridda på klipporna i solstolar och på filtarLängd: 30 minuter HiLLa och 75 minuter Engman/Martin E FRILUFTS- KONSERT
Daniel Wikslund står med sin fiol i handen och njuter av utsikten från Storforsens scenkant.
Visserligen är himlen jämntjockt grå och det är tunt mellan publikklungorna som spridit ut sig på klipporna men jag är ändå böjd att hålla med. Norrbottnisk folkmusik har mycket att vinna på att spelas med en kuliss av grönaste barrskog och med en dånande fors som ackompanjemang.
När Wikslund tillsammans med sina HiLLa-kollegor tar ton i "Pikku Oja/Lilla Bäck", med text av trions sångerska Helena Ritzen, strömmar vemodet och tjärdoften ut över landskapet. Och när jag i fikapausen letar mig bort till forsen, kan jag nästan svära på att jag ser Näcken stiga upp ur vattnet med sin fiol av renaste guld. Fast det kan förstås vara HiLLas musikaliska berättelse om densamme som spelar spratt med fantasin.
Doften av tjära skulle också kunna härstamma från tjärdalen som brinner för fullt ett stenkast bort. Det svarta guldet, som rinner ner i stora plastdunkar där, är en del av arrangemanget Skogens dag.
Musik- och kulturkvällen med detta namn arrangeras för första gången men precis som producenten Karin Bergman på Storforsen Turism hoppas jag att det kan bli en tradition. Min tidsplanering tillåter mig inte att den här gången provsmaka slobban eller lyssna på spelmännen som uppträder i museiområdet. Men bland besökarna talas det om att det varit ett lyckat koncept.
På scenen har Daniel Engman och Sanna Martin tagit plats med ännu en Daniel, sin pianist med efternamnet Palm. Uppdraget är att leverera Broadway-glamour till publiken och det är de naturligtvis mycket väl lämpade att
göra. Daniel Palm huserar just nu i orkesterdiket på succen "Singing in the rain" i Stockholm och Sanna Martin har gjort mängder av uppskattade musikalkonserter.
Älvsbysonen Engman, med stora roller i "RENT" på Göta Lejon och "Skönheten och odjuret" på Göteborgs-Operan i meritlistan, har en kraftfull musikalröst som, precis som Sannas, enkelt överröstar forsens dån.
Så när han spelar ut hela
registret i "Anthem" vet man liksom på förhand att det kommer ge kvällens största applåd. Men det klappas också när han berättar att han som barn sprang runt mycket i Storforsenområdet och hoppade från Döda Fallet.
Sanna å sin sida får del av publikens hyllningar efter en avskalad "Evighet"-tolkning som lånar mer av Tomas
Andersson Wij än av Carola och efter en tekniskt fulländad version av "Gabriellas sång".
Visst är det skönt med en viss igenkänningsfaktor men när programmet blir så insmickrande att man kan sjunga med i varje textrad och förutse varje nästa låt tappar åtminstone jag intresset.
Efter Abba-medleyt, Kristina från Duvemåla-medleyt, Broadway-medleyt och sommarmedleyt med musik av Taube, Adolphson och Berghagen ber jag till högre makter om någon slags överraskning. Men den här gången blir jag inte bönhörd. Lite ljud- och teknikstrul lägger sig också som smolk i botten på bägaren.
Så det starkaste musikaliska minnet jag tar med mig från Storforsen är tveklöst premiärframförandet av HiLLas "Bastulåt", en andlöst vacker pianoballad, signerad Ritzen. Även om de geografiska rötterna hittas i Gällivare, Kalix och Tornedalen är det tydligt att det är i bastun folkmusiktrion allra helst slår rot.
Så jobbar vi med nyheter