Hysterisk historielektion som fungerar

Historiens vingslag föll hårt och skoningslöst över Älvsbyn i fredags. De tre herrarna från Komprimerade Dramatiska Teatern svepte in på Forums scen och tog med publiken på en rasande snabb, och ytterst märklig, tidsresa genom Sveriges historia. En historia som aldrig mer blir sig lik. Glömda är ändlösa ättelängder av kungar och skolans ingnuggade årtal. Efter denna version av landets vagga och utveckling inser jag vad som verkligen är viktigt. Som att Karl den XII tog kåldolmarna till Sverige. Att Kristian Tyrann hade en förkärlek för läder och att Gustav Vasas ättlingar gör sig bäst med ukulelekomp.

Tidigare har Komprimerade Dramatiska Teatern ägnat sig åt att pressa koncentrat ur Shakespeares samlade verk, Världens bästa böcker och Bibeln.

Nu är det 1 000 år på 100 minuter som utlovas, och det är sannerligen också det som levereras. Det går fort och det är ofta hejdlöst roligt. Även om det är det förgångna som avhandlas så träffar en och annan välriktad känga från skådespelarna rakt i nuet. Som då 1600-talets stadskassa förvaras i en låda med en lapp på som lyder "Får ej användas till dagis, sjukvård eller fria teatergrupper".

Men mitt i all humor finns det ändå en stadig stomme av fakta som nästlar sig in i huvudet mellan skratten. Kanske kan man faktiskt lära sig något av denna hysteriska historielektion? Jag vill tro det. Pjäsen har spelats både för skolor och för allmänheten under turnen genom landet och är anpassad för en publik på 13 år och uppåt. Och visst märks det att humorn ska fungera hos de yngre, men jag skrattar ändå så att tårarna rinner fastän jag räknas som vuxen.

Om den första akten pressar publiken tillbaka i stolarna medan den blåser förbi i 200 kilometer i timmen så är andra akten laddad med raketbränsle när det blir dags att avhandla 1900-talet. På fem minuter. Det är bara att hålla i sig och komma ihåg att andas när årtalen tickar på och OS i Stockholm, första rulltrappan, andra världskriget, nylonstrumpor, Rolling Stones, ubåtsparanoia och EU sveper över scenen.

Även om jag misstänker att äggklockan som användes för att mäta tiden var aningen manipulerad, och att de 1 000 åren snarare tog 110 minuter, så kan jag inte annat än att hålla med Älvsbypubliken och ge stående ovationer till de tre herrarna. Med lysande mimik och avskalad rekvisita river de av oräkneliga mängder av historiska karaktärer med start i vikingatid och landning hos Christer Fuglesang.

Det går fort. Men det fungerar.