Svartvit extas med Wilson

PPPP Det har pratats om inspiration från så väl r’n’b som Nina Simone när First floor power-sångerskan Jenny Wilson släpper sitt andra soloalbum. Det hörs att hon tagit intryck från svart musik utan att hon för den skull försöker göra en soulplatta i klassisk mening. Fler borde ta efter, för det här låter eget. I sitt sound är dessutom "Hardships!" väldigt mycket av varan "riktig musik på riktiga instrument".
Bäst, bland allt som är bra, är inledande spår, lämpligt betitlade "The path", en perfekt programförklaring för vad den här skivan handlar om. Ska jag anmärka på något är det att sånguttrycket blir lite enformigt på ett par ställen, men krasst kreativt är det här en triumf för Wilson som för övrigt spelar på Umeå open om några veckor.
Vi får höra ett möte mellan fingerknäppningar, handklapp, piano, marimba, stråkar, slagverk, varsamma syntar och en rad köruttryck (som
ibland låter som tecknade Disney-djur, ibland som kusligt vackra spökfigurer och ofta som en slags mässande ursprungsbefolkning). Lika mycket som "Hardships!" är ett möte mellan en svensk artist och ett amerikanskt musikarv är den ett möte med ursprunget, det afrikanska. Resultatet blir någon slags skandinavisk afropop. Svartvit extas, om ni tillåter.
Här finns både svävande vemod ("Porcelain castle"), "cabarébesläktat" poputtryck ("Anchor made of sand") och kort, effektfull "chant" ("Motherhood"). Läckert, underhållande och inte som någonting annat.