Jag är ofta alldeles sprudlande lycklig. När jag är tillsammans med alla fantastiska människor och djur jag har omkring mig. När jag klättrat upp på toppen av berget bakom huset och blir alldeles andlös och helt hänförd över hur vackert det är här, där jag bor. När jag stillar min vetgirighet och lyckas sätta ihop samband och får aha-upplevelser om allt från ridkonst till kemi. När jag låter tankarna vandra i en ljus framtid och drömmer mig bort till framtida resor, äventyr, utbildningar, jobb och lycka.
Men samtidigt bär jag på en väldig massa ilska. Ilska, frustration, rädsla och sorg som ibland gör mig alldeles handlingsförlamad. Det blir som en ond cirkel: ju mer jag lär mig, desto räddare blir jag. Innan jag hade lärt mig något om hur känsliga jordens ekosystem är oroade jag mig inte för några klimatförändringar. Innan jag hittade till feminismen var jag inte ständigt upprörd över samhällets orättvisor. Och innan jag hade börjat älska naturen var jag inte rädd för att den skulle förstöras.
Jag drömmer om att slå mig ner på en gård någonstans och börja bygga upp en mer hållbar livsstil – om att komma bort lite från ett samhälle jag inte kommer överens med och liksom göra revolt genom att odla min egen potatis. Då skulle jag kanske dessutom kunna sluta känna mig som en hycklare som sitter och diskuterar klimatförändringar när jag kör bil.
Men just nu sitter jag precis som alla andra fast i det samhälle vi faktiskt har. Och har blandade känslor över att jag både vill strunta i allting och kämpa med allt jag har för att förbättra världen en aning.
Det finns så mycket att kämpa för att jag ibland blir alldeles vilsen, men det känns som att det viktigaste av allt är utbildning. Om man inte vet om något, kan man ju omöjligt börja bry sig om det, eller agera. Men samtidigt – eftersom världen ser ut som den gör – kan det bli så att man når en punkt där man fått kännedom om så många problem att man förlorar hoppet och nästan måste sluta bry sig för att överleva. Tyvärr har jag inga råd att ge om hur man bäst kan klara av den balansgången, eftersom jag har fullt upp med att inte ramla.