Och det är visst bara början.
Även om jag ganska ofta kan drömma mig bort till någon lyxig våning i en storstad där jag kan leva som en filmstjärna och se ut som att jag klivit direkt ur ett tidningsomslag, är det knappast där jag kommer hamna i slutändan.
Jag tror snarare att det kommer sluta med att jag äger fler blåställ än lyxiga högklackade skor. För jag tycker om känslan av självständighet som odling ger. Känslan av att kunna klara sig själv.
Mina första odlingsexperiment började för några år sedan med lite frön i en rabatt framför huset – jag glömde vattna och antal grodda frön blev ungefär noll. Förutom ogräset, som frodades ändå.
Men nu, några säsonger och rätt så många misslyckade försök senare har jag kunnat skörda allt möjligt, bland annat flera kilo tomater och alldeles för mycket bondbönor. Men så var det ju det där med djuren också.
Hade det bara funnits tid, plats och pengar hade jag nog kunnat tänka mig att införskaffa allt från kor till ankor, men för närvarande drömmer jag mest om höns.
Pappas fårdrömmar infriades dock redan i början av sommaren när han fick fyra lamm i en tidig födelsedagspresent.
Ja det var ju det där med fåren. Jag både hatar och älskar får. När jag var i elva-tolv år och besökte mormor och morfar på landet på Gotland cyklade jag ofta ner till närmaste fårhage och matade baggarna med knäckebröd och smultron och tyckte att de var väldigt trevliga djur.
Efter några lektioner tillägnade får i skolan trodde i alla fall jag att jag kunde det mesta som var värt att veta om de här ulltottarna.
Dock hade jag ingen aning om varken vilka exceptionella rymmare de är eller att de är djurvärldens värsta huliganer.
Ett får som har fått för sig att gräset är grönare på andra sidan staketet är ungefär lika svår att stoppa som en superhjälte, och finns det något i hagen som är möjligt att förstöra kan man räkna med att det kommer vara sönderbitet och trampat på om man vänder ryggen till i mer än fem sekunder.
Och hunden är inte till någon större hjälp, för han blir så het på gröten när han får syn på ett får att han helst vill springa runt i cirklar istället för att valla. Där ser man.
Att vara ute och jaga förrymda får i fyra timmar i blåst och kyla var väl inte riktigt vad jag hade tänkt ägna en helt vanlig tisdagskväll åt.
Men det är visst sådant som händer när man är hobbybonde.