Jag har flera gånger tidigare skrivit om rädslan, sorgen och hopplösheten jag känner inför klimatförändringarna. Den rädslan finns kvar. Det knyter sig i magen och tårarna bränner i ögonvråarna när jag tar del av nyheter om hur vi har utrotat hälften av allt liv i haven, fått 40 procent av sommarisen i Arktis att smälta, värmt upp jordens medeltemperatur med svindlande 0,8 grader och är på god väg att konsumera oss rakt in i ett oåterkalleligt kaos.
Det är egentligen ofattbart vilka risker vi står inför. Och det är så hemskt att man måste distansera sig lite för att orka leva med det.
Men på något konstigt sätt har jag ändå parallellt med detta börjat känna hopp igen.
Hoppet kommer från konkreta, om än försiktiga, klimatåtgärder från regeringen. Från nätverket Avaaz som samlar mer än 40 miljoner människors röster och genom det ställer krav på allt från lokala kommuner till FN. Från det otroliga engagemang som flyktingkrisen till slut väckt och från den tekniska utvecklingen som ger oss nya science fiction-lika uppfinningar varje vecka. Kanske, kanske kommer vi ändå klara det här?
Ska vi göra det, tror jag dock att vi kommer behöva ösa lika mycket engagemang och energi över klimatfrågan, som vi just nu gör över flyktingkrisen. Flyktingkrisen som trots sin rekordstora omfattning bara är en bråkdel av vad som kan tänkas uppstå om den globala uppvärmningen på allvar börjar skapa inte ”bara” miljoner, utan miljarder klimatflyktingar.
Vi är alla mer eller mindre låsta i en ohållbar livsstil, som är nästan omöjlig att bryta sig loss från. Och ensam kan man inte göra något – vad jag personligen gör spelar ingen roll när det finns sju miljarder andra människor i världen.
Men om vi på allvar skapar en rörelse? Om alla helt enkelt skulle göra sitt yttersta för att försöka minska sina koldioxidutsläpp med 10 procent per år – något som för de allra flesta är fullt möjligt – då skulle det börja hända något. Om alla skulle se över sina egna val och fixa dem så gott det går utifrån dagens förutsättningar och samtidigt göra sitt bästa för att påverka beslutsfattare genom att oavbrutet prata om både risker, rädslor och visioner tills allvaret verkligen sjunker in?
Att rädda klimatet är egentligen inte något självuppoffrande. Tvärtom kan det vara hur själviskt som helst – eftersom det är en förutsättning för att vi som individer ska kunna ha det fortsatt bra. Miljöengagemang har inte heller någon politisk färg. Att sikta mot att Sverige ska bli världens första fossilfria land och på så sätt få resten av världen att följa efter, det om något är väl att vara ”Sverigevän”?