Erkänner direkt utan omsvep. Jag är nykär igen. Trots att jag trippade in som distanserad dunderjumbo i Starloppet kommer löptråden att plockas upp igen.
Det här med att springa längre distanser har aldrig varit något för mig med mina små taxben. När jag spelade fotboll i de lokala gängen var placeringen i ledet under de längre konditionspassen i truppens sista tredjedel. Det var egentligen bara under någon enstaka säsong, året före – under – och efter mitt AIK-äventyr, som jag var hyggligt vässad rent konditions och löpmässigt. Annat på de kortare sprinterbetonade sträckorna. Där har jag till och några skolmästerskapsmedaljer på märkesskölden, tänka sig …
Hur som helst hade jag knappt tagit ett löpsteg mellan någon gång i mitten av 1990-talet och torsdagens start i sjukilometersloppet i Bergsviken. Träningscoachen Stefan Thomson hade lagt upp loppet med en inledande promenad de första tio minuterna, följt av en minuts jogging, två minuters promenad och så vidare. Fältet blåste iväg från start och när de hunnit tvåhundra meter var jag etthundrafemtio efter. Nåväl, sist blev jag inte. När jag promenerat några hundra meter såg jag att funktionärerna bar en av tävlingslöparna som sträckt sig i vaden. Lite längre fram kom markeringen som berättade om att tre kilometer passerat. Där och då fick jag samma känsla i det högra låret som jag tidigare haft i det vänstra. Tanken att bryta slog mig, men det var så härligt i övrigt i solen i Hortlaxomgivningarna att jag beslöt mig för att pröva en annan form av löpteknik. Lite småtrippande plattfotsteknik i knappt promenadtempo, men ändå en form av joggande. På det viset fortlöpte merparten av de avslutande fyra kilometrarna och jag blev faktiskt nyförälskad i löpning igen. Det blir en fortsättning i spåren i sommar och på löpbanden i vinter.
Minuterna innan starten i Starloppet sprang jag på friidrottsgurun tillika före detta allsvenske fotbollsspelaren Kurt Engman. Undrade om han kunde dra sig till minnes mitt livs enda friidrottstävling. Kurre kontaktade nämligen mig någon gång i slutet av grundskolan eller var det början av gymnasiet angående en stafett i Älvsbyn där olika sträckor skulle löpas av olika löpare. Han saknade en aktör och jag tackade ja och det blev minibuss till Älvsbyn och jag vill minnas att PIF-gänget, Kurres gäng på den tiden, vann ganska överlägset. Träplaketten som utgjorde förstapriset förutom äran har hängt med länge vid min märkessköld.
Kurt sökte i minnet och några fragment kom fram ju närmare minuterna mot starten i Starloppet tickade. Ibland brukar jag tänka att det är tur att PT-arkivet finns. En skatt där det mesta av den lokala historien under 1900 och 2000-talet finns på pränt. För ibland är det ju svårt att skilja på rena skrönor och verkligheten.
Hur som helst är jag nyförälskad i löpning och det kanske är läge att fråga pensionerade läraren Engman om en snabbkurs så att tekniken sitter där igen …