Valdag. Jag scrollar genom Facebookflödet på morgonen. I ett kommentarsfält har en SD-sympatisör hotat alla som inte kommer rösta som hen, inklusive deras eventuella barn, med att de ska våldtas. Jag rycker på axlarna. Ge dem ingen luft. Sådana som inget mod har och som skulle missbruka det om det fanns.
Jag går och röstar. Andra gången i livet. Har aldrig varit så uppfylld av känslan av att vara en del av någonting viktigt. Där och då lovar jag mig själv att jag ska minnas den här känslan, plocka fram den ur ett hörn inuti när dess motsats kommer krypande. Den totala maktlösheten.
9/9-2018, 14.48: ”Klistret på kuverten smakade skit. Nu har jag förändrat Sverige.”
Valvaka. Jag sitter uppe sent. SVT:s sändning känns nästan som en finalrysare i något realityprogram. Jag och mina kompisar diskuterar möjliga resultat, fram och tillbaka, till slut somnar jag. När jag vaknar nästa morgon har Sverige fortfarande ingen regering – det enda man kan konstatera från de räknade rösterna är att vi lever i ett splittrat land. Resultatet är så jämnt att till och med experter har svårt att förstå det.
10/9-2018, 02.02: ”Ska man tro partiledartalen har samtliga vunnit det här valet. Då tänker jag att jävlar vad stökig stämning det kommer bli på Sagerska.”
Dagen efter valet. Jag och min pojkvän går för att köpa godis. Vi har bestämt oss för att kolla på en mycket dålig film, kanske för att liksom koppla bort den där maktlöshetskänslan, röstsiffrorna som ännu inte säger så mycket, den blocköverskridande förvirringen.
Försöker hitta det där andra, ni vet det där jag sparade i mitt lilla hörn av kroppen. Så går vi förbi Byxtorget, och siffran ”1500”, arrangerad av hundratals brinnande gravljus, lyser upp gatstenen. 1500. Så många självmord begås varje år. Så jag hatar världen med all eld kroppen förmår för att den är så överjävlig att vissa inte vill leva kvar i den. Och tänker att inget parti i historien egentligen har gått segrande ur valet om de inte lyckats lösa femtonhundra-ekvationen.
10/9-2018, 20.32: ”Livet – en demokratisk rättighet.
Dagen efter dagen efter dagen efter valet. Har börjat konsumera nyheter på ett osunt, nästan besatt sätt. Försöker hitta svar och ledtrådar i brödtexter, typ som i (den högst underskattade) National Treasure. Men alla citat är gissningar och spekulationer. Och tidningspappret visar inga hemliga meddelanden när man värmer upp det.
12/9-2018, 13.25: ”Jag vill bara veta hur mitt studiebidrag blir de kommande fyra åren ska det vara så mycket begärt.”
Linnea Lundström