Vi skall äta - ni ska ... diska?

Camilla och Svea redo att upptäcka Halmstad.

Camilla och Svea redo att upptäcka Halmstad.

Foto:

SEGLARKRÖNIKA2011-06-30 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Bohusläns klippor försvinner i havet och istället breder Hallands låglänta och sandiga kust ut sig. Vi seglar nära land och plötsligt blir vattnet brunt. Inte så där i en smygande skiftning utan genom en skarpt markerad gräns. Det är någon av landskapets stora floder som med sitt humusfärgade sötvatten möter västerhavets friska salta vågor. Kanske är det Viskan eller kanske Niskan eller möjligen någon av de där andra i ramsan som byggde på matlagning. "Vi skall äta, ni skall diska..." eller hur det nu var.

Stora floder förresten. Det är egentligen helt otroligt att generationer av svenska skolbarn fått sig ignuggat dessa namn som att de på något sätt skulle vara viktiga.

För det första är det knappast frågan om några floder utan snarare större åar. För det andra finns ingen av dem på topp tio listan över Sveriges längsta vattendrag. För det tredje är ramsan både löjlig och ologisk. "Laga Ni så Äta Vi". Vem pratar på det sättet nu för tiden och varför skall just ni laga till maten? Känns orättvist på något sätt.

Men trots ovanstående oomkullrunkeliga faktum vet jag att indoktrineringen på sina håll fortfarande pågår i skolorna. Till vilken nytta? Däremot skall villigt erkännas att åarna är vackra, har sin betydelse för det bördiga landskapet och att mynningarna håller sig med både handelshamnar och trevliga gästmarinor. Så vattenflödena får väl finnas kvar i kursplanerna då, men ramsan vägrar jag plåga mina elever med även fortsättningsvis.

Apropå skola och geografilektioner (herregud, är jag inte på semester?) kommer jag av någon outgrundlig anledning att tänka på min gamle magister Nyman, han som åtminstone delvis inspirerat mig till mitt yrkesval. Kan inte påminna mig om att det rabblades speciellt mycket kring Hallands "floder" under hans lektioner.

Däremot lärde vi oss mycket annat som sitter kvar än i dag. Till att börja med fick vi klart och tydligt veta vart skåpet skulle stå och när det sedan detta var gjort löste sig det övriga ganska bra. Kunnig, tydlig och med en barsk humor såg han till att tioöringarna - som fortfarande var i omlopp på den tiden - ramlade ned hos de flesta i klassen. Tvivlar starkt på att Nyman någonsin tvingades gå fortbildning i ledarskap eller andra kurser som är på modet i skolans värld i dag. Han bara hade det!

Vid Ätrans - eller var det Nissans - mynning ligger i alla fall Halmstad. Jag var där på elitpojkläger 1979 och så här drygt trettio år senare är det dags för dottern Tea att tillsammans med fem andra Pitetjejer förstärka Norrbottens länslag i fotboll. Kul.

På kvällen seglar vi in i åmynningen, lägger till och går upp på stan. Tanken är att dagen efter överraska damen som inte har en susning var vi är, eller var Halmstad ligger för den delen.

Mest överraskade blir vi dock själva när vi skall ta en sen nachotallrik på en av stadens krogar. Från verandan hörs nämligen klingande Pitedialekt och utan att vi visste det finns fler föräldrar från hembygden på plats. Slumpen igen, visst, men Halmstad har 90 000 invånare och nästan lika många krogar (nåja). Kul var det i alla fall och kvällen avslutades under stjärnorna i Feelgoods sittbrunn till kluckandet av Ätrans små små vågor.

Eller var det Nissans?

Ohoj.

Läs mer om