Att komma till en stad med båt är en speciell upplevelse. Trevligt och på något sätt klassiskt historiskt. Jag undrar hur hissnande emigranterna i slutet av 1800-talet skall ha känt det när New York började dyka upp vid horisonten, eller när ostindienseglarna hundra år tidigare fick Kanton inom synhåll. Ja, till och med att segla in till Luleå har sin tjusning... Men att närma sig Köpenhamn är faktiskt ingen riktig höjdare. Gasverken, vindkraftverken och Kastrups flygfält ligger som en barriär av industri mellan Öresund och den gemytliga storstaden. Därför väljer vi istället det gamla färjeläget Dragör på Amager, ön som i princip ingår i Köpenhamns stad. Här är det gott att vara så Camilla och Svea blir kvar när jag tar flyget norrut för race runt Gotland.
Några dagar senare befinner jag mig på en nattsvart Östersjön tillsammans med övriga besättningen på kappseglaren Pegasus. Segerchansen under årets Gotland runt är sedan länge försvunnen och jag slumrar i sjökojen på min frivakt. Plötsligt smäller det till, höga röster hörs och båten skakar våldsamt när bommen slår från sida till sida. Jag drar på mig stövlarna och en flytväst och ger mig upp på däck. Spinnakern - "ballongseglet" längst fram - har slingrat sig runt förstaget och verkar sitta som berg. "Det här går inte, vi måste upp i masten", säger Daniel och kränger utan att tveka på sig båtsmansstolen, en slags klättersele som ingen egentligen vill använda. Vi hissar upp honom och han kämpar så länge han orkar i den slängande och krängande masttoppen. "Det ser illa ut", konstaterar Daniel när han utpumpad kommer ned på däcket igen.
Jag inser åt var det lutar och blir naturligtvis näste man att gå till väders beväpnad med kniv och pumpande hjärta. Höjder är inte min grej och definitivt inte på ett gungande hav i kolmörker. Visserligen blåser det bara måttliga 7-8 meter per sekund men i öppen sjö blir redan då vågorna respektingivande och båten rullar friskt. Jag får fatt i den trilskande linan som saboterar alla försök att bärga seglet, lyckas med stor möda skära av den, kastar kniven i havet och håller sedan i mig för glatta livet medan masttoppen pendlar flera meter åt varje håll. Va faan gör jag här, tänker jag och råkar av misstag titta ned på det upplysta däcket 26 meter nedanför mig. Tankarna svindlar bokstavligt talat och jag ser för ett ögonblick Kalle Teodor långt där nere i djupet innan jag skärper till mig och ropar åt grabbarna i sittbrunnen att vinscha ned mig. Phu! Totalt tog det närmare två timmar innan vi fått ordning på grejorna och åter kunde segla för fulla spjäll igen. Vilken pärs!
Fick då havets hjältar Daniel och Ove några uppskattande applåder, folkets jubel eller en extra whiskey för insatsen? Nä, glöm det. Stämningen ombord är bra men knappast känslosam. Finske Anssi kom väl närmast när han sa: "Well done you Swedish monkeys, I`ll buy you a banana when we get to Sandhamn".
Ohoj.